skip to main |
skip to sidebar
Genesis gitarrist Steve Hackett bestämde sig att pröva sina vingar och till sin hjälp tog han bland annat sina bandmedlemmar Phil Collins och Mike Rutherford. Resultatet blev den genesisdoftande "Voyage Of The Acolyte" (1975). Det verkar dock som att Steve hade ett överflöd av idéer för varje låt svämmar över av infall och gitarrslingor. Turligt nog smaksamt orkestrerat så slutprodukten innehåller många guldkorn vilket gör att den platsar på min lista.
Helt oväntat, åratal från deras storhetstid i mitten på nittiotalet så släpper The Smashing Pumpkins plattan "Oceania" (2011) som visar sig vara en riktig pärla. Låt efter låt håller riktigt hög kvalitet och hux flux är skivan slut och jag vill genast spela den igen. Musiken är otvivelaktigt The Smashing Pumpkins men gruppens ledare och ende kvarvarande orginalmedlem Billy Corgan har låtit musiken utvecklas, dels till ett modernare sound samtidigt som han blandar in lite sjuttiotalskrydda med bland annat minimoog. Troligtvis har du, liksom jag, missat den här skivan. Åtgärda det genom att lyssna på den.
Dave Grohl, Foo Fighters frontman, har lyckats med vad få andra gjort. Efter det att Nirvana, av kända orsaker, slutade spela så lämnade Grohl trumsetet och tog sig an gitarr och sång och lyckas få en lång karriär. Detta hade inte lyckats om inte det hade funnits bra låtar och dessa finns det många av på "The Colour And The Shape" (1997). I grunden är det ösiga och lugna rocklåtar skruvade till något som fångar min och många andras nyfikenhet. Min favorit är "Everlong".
Du kanske inte har hört talas om Rara.com men kort sammanfattat är det en webbaserad musikstreamingtjänst där faktiskt Pink Floyds alla album återfinns. Just det, en till oerhörd fördel, nämligen en publik spellista signerad undertecknad. Jag blev tillfrågad om jag kunde snickra ihop en lista vilket jag gjorde. Resultatet blev en genreöverskridande historia som hittas här.
Det första som slår en när man lyssnar på First Aid Kit är systrarna Klara och Johanna Söderbergs röster. Deras stämsång är minst sagt imponerande både vad det gäller samklangen och pondusen och är som klippt och skuren för den popinfluerade americana som bandet spelar. ”The Lion’s Roar” (2012) är gruppens andra fullängdare och frågan är nu om dessa hyllade röster kan blomma ut i låtar som de förtjänar?
En bra skiva måste, enligt mig, överraska och variera sig utan att spreta allt för mycket. En svår balansgång som av inte lyckas vid varje försök. På ”The Lion’s Roar” gör det dock det. Låtarna är bra i sig men nästan varenda en innehåller även vändningar som gör att de blir än mer intressanta. Detta märks väldigt väl i titelspåret och ”Emmylou” men hela skivan växer för varje lyssning. Addera till detta en stor dos musikalitet och de vokala kvaliteterna och man får en vinnare.
First Aid Kit har blivit hyllade av en enig kritikerkår. Med rätta får jag lägga till för jag kan inte annat än att hålla med då det är omöjligt att värja sig mot ”The Lion’s Roar”.
Kombinera janjohanssonjazz, prog- och krautrock, fyra skickliga musiker med karriärer från andra grupper samt en hoper bra låtar och du har Tonbrukets "Dig It To The End" (2011). Bandets ledare torde vara basisten Dan Berglund då gruppen ibland kallas Dan Berglunds Tonbruket men den jazz han spelade med Esbjörn Svensson Trio är den influens som lyser genom minst även om den finns där. Men tidigare verk, influenser och musikstilar är egentligen ointressant då resultatet är så lysande.
Dimmu Borgirs "In Sorte Diaboli" (2007) kan inte kallas äkta black metal, som bandet spelade i början av sin karriär. Den musik som återfinns på albumet är mer symfonisk black metal vilket i korthet innebär bättre ljud (läs: mer bas i mixningen), synthar, melodier och vanlig sång. Jag kan tycka att gammelsvartmetall har sin charm men för att det ska hålla en hel skiva krävs det mer variation för min smak. Detta finns på "In Sorte Diaboli". Skickligt komponerade låtar där ett furiöst tempo blandas upp med melodiska inslag gör detta till gruppens bästa skiva om du frågar mig.
Allt sedan jag hörde Blackie Lawless röst för första gången på låten "Animal (Fuck Lika A Beast)" för nästan trettio år sedan har jag haft en fäbless för W.A.S.P. Och även om skivorna sviktat en aning i kvalitet så har bandet inte blivit bortglömt. När grungen mer eller mindre raderade ut alla åttiotalsgrupper passade W.A.S.P. på , istället för att lägga instrumenten på hyllan, att släppa en genomarbetad konceptskiva som handlar om en påhittad rockstjärnas uppgång och fall. "The Crimson Idol" (1992) var först tänkt som Blackie Lawless soloskiva men efter diverse påtryckningar släpptes den under bandnamnet. Soloskivor tar ofta ett steg från huvudgruppens sound och så även här: mer experimenterande och längre låtar. Detta förenat med Lawless unika röst gör skivan till en som jag verkligen kan rekommendera.
Ni känner till historien. Känd sångare och frontman (Peter Gabriel) lämnar en ännu kändare grupp (Genesis) för att pröva sina egna vingar och resultatet blir en lugnare skiva men med stora likheter med bandet han just lämnat. I överskriften skrev jag att albumet heter "Car" (1977) men det är egentligen felaktigt, de första fyra soloskivorna från Gabriel hette ingenting men för att kunna skilja dem åt kallas de vad som visas på omslagen. Musiken är, som jag skrev, lite mindre progressiv än vad han spelat in med Genesis men många av låtarna hade lika gärna kunnat platsa på en platta med dem. Ska man beskriva hur albumet låter med ett ord skulle jag välja vuxet. En intressant detalj som jag upptäckte nu när jag läste lite om skivan är att ingen mindre än Robert Fripp, mest känd från King Crimson, spelar gitarr. Det hade jag faktiskt ingen aning om. Ett helgjutet verk är det verkligen där min personliga favorit är "Humdrum".
På sina andra skivor blandar System Of A Down riktiga topplåtar som "Chop Suey!" och "Spiders" med låtar som inte alls faller mig i smaken vilket gör dessa album en aning ojämna. På "Mezmerize" (2005) lyckas de dock få till det från början till slut. Bandets minst sagt galna låtideér i kombination med sångaren Serj Tankians mäktiga stämma gör detta till en riktigt bra skiva som når allra högst i "B.Y.O.B.".
Fish första soloskiva efter avhoppet från Marillion är ett steg ifrån den progressiva rocken som han spelade i gruppen. Förutom låten "Vigil" på "Vigil In a Wilderness Of Mirrors" (1990) är det mer ordinär rock med vissa inslag av engelsk folkmusik som erbjuds. Det gör inte det minsta för låtarna är verkligen av toppklass och Fish sedvanligt mästerliga texter höjer skivan till ännu högre höjder.
Jag har svårt att sätta fingret på vad jag gillar med Bob Hund, men troligtvis är det kombinationen av experimentlusta och deras känsla för melodier. Något unikt har de i alla fall lyckats skapa. "Omslag: Martin Kann" (1996) innehåller några av gruppens bästa låtar och är den mest gedigna plattan. Sångaren Thomas Öbergs texter, som ibland balanserar på gränsen till det komiska, når oöverträffade höjder exempelvis i "Düsseldorf": "Flygplan lämnar Seattle, landar nu i Düsseldorf".
Bra skiva från ett bra band.
Från att ha spelat jazzrock med Janne "Loffe" Carlsson i Hansson & Carlsson så bytte Bo Hansson riktning till en mer atmosfärisk psykedelisk rock på skivan "Sagan Om Ringen" (1970). Hansson tyckte helt enkelt att J.R.R. Tolkiens bok behövde ett soundtrack så han satte sig och spelade in ett sådant. Med lysande resultat kan man inflika. Plattan är ett typexempel på ett verk som ska höras från början till slut, så det är bara att luta sig tillbaka och hänföras av Bo Hanssons unika orgelspel.
Någon gång för mer än femton år sedan bestämde sig Stefan Dimle och Reine Fiske från Landberk och Niclas Berg (numera Barker) och Peter Nordins från Anekdoten att spela in sina favoritskräckfilmslåtar och progrocka till dem lite. Inte för att det behövdes så mycket för dessa gamla låtar, hämtade från filmer som "Rosemary's Baby" och "Cannibal Holocaust", har rätt mycket gemensamt med både Anekdoten och Landberk i original. I alla fall så blev resultatet skivan "Symphonic Holocaust" (1998) som är en riktigt trevlig lyssning även om jag måste erkänna att jag inte lyssnat så mycket på den på senare år. Därför är det extra roligt att återupptäcka låtar som "Apoteosi Del Mistero" och framförallt skivans absoluta höjdpunkt, det egenkomponerade titelspåret som är en nästan arton minuter lång progexplosion.
Riktigt bra och annorlunda.
Musikkritiker brukar generellt ha en sval inställning till progressiv rock. De brukar bland annat klanka ner på konceptalbum, ekvilibrism och spektakulära shower. Låt mig då presentera klaviaturisten från Yes, Rick Wakeman, och hans album "The Six Wives Of Henry VIII" (1973) där låtarna heter som den engelske kungen Henrik VIII:s fruar som han betade av för att få en manlig arvinge. Wakeman, som när han uppträdde gillar att ha en glittrig slängkappa, släppte skivan medan han fortfarande var medlem i Yes och vissa av gruppens medlemmar spelar även med i några av låtarna. Detta gör att musiken här och var påminner rätt mycket om Yes, fast mer klaviaturbaserat. Risken, som alltid, är att det blir enahanda men detta avvärjs dels genom att det är mycket bra låtar och dels genom att Rick fläskar på med alla möjliga instrument: det spelas piano, mellotron, kyrkorgel, harpsichord och minimoog. Den sistnämnda är omöjlig att inte luftspela i "Jane Seymour".
Inlägg
