skip to main |
skip to sidebar
Det första som slår en när man lyssnar på First Aid Kit är systrarna Klara och Johanna Söderbergs röster. Deras stämsång är minst sagt imponerande både vad det gäller samklangen och pondusen och är som klippt och skuren för den popinfluerade americana som bandet spelar. ”The Lion’s Roar” (2012) är gruppens andra fullängdare och frågan är nu om dessa hyllade röster kan blomma ut i låtar som de förtjänar?
En bra skiva måste, enligt mig, överraska och variera sig utan att spreta allt för mycket. En svår balansgång som av inte lyckas vid varje försök. På ”The Lion’s Roar” gör det dock det. Låtarna är bra i sig men nästan varenda en innehåller även vändningar som gör att de blir än mer intressanta. Detta märks väldigt väl i titelspåret och ”Emmylou” men hela skivan växer för varje lyssning. Addera till detta en stor dos musikalitet och de vokala kvaliteterna och man får en vinnare.
First Aid Kit har blivit hyllade av en enig kritikerkår. Med rätta får jag lägga till för jag kan inte annat än att hålla med då det är omöjligt att värja sig mot ”The Lion’s Roar”.
Kombinera janjohanssonjazz, prog- och krautrock, fyra skickliga musiker med karriärer från andra grupper samt en hoper bra låtar och du har Tonbrukets "Dig It To The End" (2011). Bandets ledare torde vara basisten Dan Berglund då gruppen ibland kallas Dan Berglunds Tonbruket men den jazz han spelade med Esbjörn Svensson Trio är den influens som lyser genom minst även om den finns där. Men tidigare verk, influenser och musikstilar är egentligen ointressant då resultatet är så lysande.
Dimmu Borgirs "In Sorte Diaboli" (2007) kan inte kallas äkta black metal, som bandet spelade i början av sin karriär. Den musik som återfinns på albumet är mer symfonisk black metal vilket i korthet innebär bättre ljud (läs: mer bas i mixningen), synthar, melodier och vanlig sång. Jag kan tycka att gammelsvartmetall har sin charm men för att det ska hålla en hel skiva krävs det mer variation för min smak. Detta finns på "In Sorte Diaboli". Skickligt komponerade låtar där ett furiöst tempo blandas upp med melodiska inslag gör detta till gruppens bästa skiva om du frågar mig.
Allt sedan jag hörde Blackie Lawless röst för första gången på låten "Animal (Fuck Lika A Beast)" för nästan trettio år sedan har jag haft en fäbless för W.A.S.P. Och även om skivorna sviktat en aning i kvalitet så har bandet inte blivit bortglömt. När grungen mer eller mindre raderade ut alla åttiotalsgrupper passade W.A.S.P. på , istället för att lägga instrumenten på hyllan, att släppa en genomarbetad konceptskiva som handlar om en påhittad rockstjärnas uppgång och fall. "The Crimson Idol" (1992) var först tänkt som Blackie Lawless soloskiva men efter diverse påtryckningar släpptes den under bandnamnet. Soloskivor tar ofta ett steg från huvudgruppens sound och så även här: mer experimenterande och längre låtar. Detta förenat med Lawless unika röst gör skivan till en som jag verkligen kan rekommendera.
Ni känner till historien. Känd sångare och frontman (Peter Gabriel) lämnar en ännu kändare grupp (Genesis) för att pröva sina egna vingar och resultatet blir en lugnare skiva men med stora likheter med bandet han just lämnat. I överskriften skrev jag att albumet heter "Car" (1977) men det är egentligen felaktigt, de första fyra soloskivorna från Gabriel hette ingenting men för att kunna skilja dem åt kallas de vad som visas på omslagen. Musiken är, som jag skrev, lite mindre progressiv än vad han spelat in med Genesis men många av låtarna hade lika gärna kunnat platsa på en platta med dem. Ska man beskriva hur albumet låter med ett ord skulle jag välja vuxet. En intressant detalj som jag upptäckte nu när jag läste lite om skivan är att ingen mindre än Robert Fripp, mest känd från King Crimson, spelar gitarr. Det hade jag faktiskt ingen aning om. Ett helgjutet verk är det verkligen där min personliga favorit är "Humdrum".
På sina andra skivor blandar System Of A Down riktiga topplåtar som "Chop Suey!" och "Spiders" med låtar som inte alls faller mig i smaken vilket gör dessa album en aning ojämna. På "Mezmerize" (2005) lyckas de dock få till det från början till slut. Bandets minst sagt galna låtideér i kombination med sångaren Serj Tankians mäktiga stämma gör detta till en riktigt bra skiva som når allra högst i "B.Y.O.B.".
Fish första soloskiva efter avhoppet från Marillion är ett steg ifrån den progressiva rocken som han spelade i gruppen. Förutom låten "Vigil" på "Vigil In a Wilderness Of Mirrors" (1990) är det mer ordinär rock med vissa inslag av engelsk folkmusik som erbjuds. Det gör inte det minsta för låtarna är verkligen av toppklass och Fish sedvanligt mästerliga texter höjer skivan till ännu högre höjder.
Jag har svårt att sätta fingret på vad jag gillar med Bob Hund, men troligtvis är det kombinationen av experimentlusta och deras känsla för melodier. Något unikt har de i alla fall lyckats skapa. "Omslag: Martin Kann" (1996) innehåller några av gruppens bästa låtar och är den mest gedigna plattan. Sångaren Thomas Öbergs texter, som ibland balanserar på gränsen till det komiska, når oöverträffade höjder exempelvis i "Düsseldorf": "Flygplan lämnar Seattle, landar nu i Düsseldorf".
Bra skiva från ett bra band.
Från att ha spelat jazzrock med Janne "Loffe" Carlsson i Hansson & Carlsson så bytte Bo Hansson riktning till en mer atmosfärisk psykedelisk rock på skivan "Sagan Om Ringen" (1970). Hansson tyckte helt enkelt att J.R.R. Tolkiens bok behövde ett soundtrack så han satte sig och spelade in ett sådant. Med lysande resultat kan man inflika. Plattan är ett typexempel på ett verk som ska höras från början till slut, så det är bara att luta sig tillbaka och hänföras av Bo Hanssons unika orgelspel.
Någon gång för mer än femton år sedan bestämde sig Stefan Dimle och Reine Fiske från Landberk och Niclas Berg (numera Barker) och Peter Nordins från Anekdoten att spela in sina favoritskräckfilmslåtar och progrocka till dem lite. Inte för att det behövdes så mycket för dessa gamla låtar, hämtade från filmer som "Rosemary's Baby" och "Cannibal Holocaust", har rätt mycket gemensamt med både Anekdoten och Landberk i original. I alla fall så blev resultatet skivan "Symphonic Holocaust" (1998) som är en riktigt trevlig lyssning även om jag måste erkänna att jag inte lyssnat så mycket på den på senare år. Därför är det extra roligt att återupptäcka låtar som "Apoteosi Del Mistero" och framförallt skivans absoluta höjdpunkt, det egenkomponerade titelspåret som är en nästan arton minuter lång progexplosion.
Riktigt bra och annorlunda.
Musikkritiker brukar generellt ha en sval inställning till progressiv rock. De brukar bland annat klanka ner på konceptalbum, ekvilibrism och spektakulära shower. Låt mig då presentera klaviaturisten från Yes, Rick Wakeman, och hans album "The Six Wives Of Henry VIII" (1973) där låtarna heter som den engelske kungen Henrik VIII:s fruar som han betade av för att få en manlig arvinge. Wakeman, som när han uppträdde gillar att ha en glittrig slängkappa, släppte skivan medan han fortfarande var medlem i Yes och vissa av gruppens medlemmar spelar även med i några av låtarna. Detta gör att musiken här och var påminner rätt mycket om Yes, fast mer klaviaturbaserat. Risken, som alltid, är att det blir enahanda men detta avvärjs dels genom att det är mycket bra låtar och dels genom att Rick fläskar på med alla möjliga instrument: det spelas piano, mellotron, kyrkorgel, harpsichord och minimoog. Den sistnämnda är omöjlig att inte luftspela i "Jane Seymour".
Dansmusikkännare kanske inte håller med mig om att The Prodigys "Music For The Jilted Generation" (1994) är något att hänga i julgranen. För mig så är det dock en utomordentlig mix av medryckande refränger, minimalism, Roland TB-303 och diverse andra syntar som var heta för nästan 20 år sedan. Skivan är också intressant som ett tidsdokument inom den elektroniska musiken som sträcker sig från pionjärerna Kraftwerk och Tangerine Dream till dagens dansmusik, vilka de månde vara. "No Good (Start The Dance)" är nog för övrigt troligen den bästa danslåt som jag svängt mina lurviga till.
Red Hot Chili Peppers sångare Anthony Kiedis har, enligt sin biografi "Scar Tissue", haft stora problem med droger under princip hela sitt liv. Han lyckades dock nyktra till inför inspelningen av "Californication" (1999) samt att gamla gitarristen John Frusciante återvände till bandet och kanske var det dessa två händelser som resulterade i detta kanonalbum? Jag gissar mest på att Frusciantes återkomst som är den störst bidragande orsaken. Jag gillar hans gitarrspel väldigt mycket och tycker att det färgar de redan bra låtarna så att de lyfts till ännu högre höjder.
Som pionjärer av den dubbla leadgitarristuppsättningen så är det inte så konstigt att man hittar ett och annat gitarrsolo på Wishbone Ash "Argus" (1972). Risken med med gitarrsolon i varje låt är att lyssnaren till slut tröttnar. Det gäller att det görs med finess och det fixar Wishbone Ash galant. Gitarrpartierna är alldeles lagom långa och när det finns en risk att de drar ut på tiden så byter låten karaktär. Lägg till att bas- och trumkompet är särdeles engagerande och vi har en toppskiva där låtarna "Warrior", "Leaf And Stream" och "Time Was" står ut lite extra.
Helt klart så har amerikanska Kansas inspirerats av engelska grupper som Yes, Genesis och Emerson, Lake & Palmer när de gjort sin musik. Detta hade kunnat vara ett problem men i mixen av förebilder har de även satt sin egen prägel på musiken och resultatet blir en lättsmält progressiv rock och bäst lyckas de på "Leftoverture" (1976). Det mest kända stycket från plattan är utan tvekan "Carry On Wayward Son" men turligt nog håller samtliga låtar samma höga klass som den vilket gör skivan till en vinnare.
Inlägg
