fredag 24 augusti 2007

Vem är jag?

Jag heter Pär Eriksson och eftersom den här bloggen är tänkt att handla om musik (mestadels i alla fall) så kommer här en liten presentation om min musikaliska historia som jag skrev på www.dvdforum.nu för ett tag sen:
När jag var väldigt liten så fick jag ett kassettband med Kiss av min storebror, detta band spelades om och om igen så jag blev väl lite indoktrinerad vid den tiden vilket ledde till att jag började lyssna på hårdrock. Det var de band som var stora på den tiden; Accept, W.A.S.P., Iron Maiden o.s.v. Samtidigt som jag lyssnade på detta var min bror inne i sin reggaeperiod. Så under många år hörde man baktakt genom väggen vilket har lett till att jag på senare år fått upp ögonen för Linton Kwesi Johnson.
När jag började högstadiet så var det i princip en grupp som gällde: Led Zeppelin. Det var ett program på tv som hette "Jag minns mitt 70-tal" (tror jag) och Tommy Nilsson sjöng "Whole Lotta Love", sen köpte jag alla skivor med gruppen och lyssnade inte på så mycket mer under högstadieperioden.
En kompis hade länge lyssnat på Marillion och Pink Floyd. Jag hade aldrig riktigt uppskattat dessa grupper utan hållt mig till Zeppelin, men när jag började gymnasiet var det kört. Jag började lyssna på dessa två grupper och köpte Emerson, Lake & Palmers "Trilogy" och Jethro Tulls "Aqualung". Därefter var det bara progressiv rock som gällde. Engelska sjuttiotalsgrupper som Yes, Genesis, Camel, King Crimson och de tidigare nämda var det enda som dög. Jag håller fortfarande de alster som dessa grupper släppte under sjuttiotalet som det bästa som gjorts. Nya proggrupper upptäcktes, mycket svenskt under början av nittiotalet. Anekdoten, Änglagård och Landberk måste nämnas.
Jag började lyssna på Rush som jag haft svårt för tidigare på grund av Geddy Lees något skrikande sång i bland. Men bara det hindret var över så blev de en favoritgrupp.
Under mitten av nittiotalet så började jag få en mer bred musiksmak; Pearl Jam, Smashing Pumpkins och Kent blev några grupper som snurrade i CD-spelaren.
Sen blev jag sambo och eftersom vi inte direkt delade musiksmak (hon kallar prog för dagismusik eftersom alla spelar sin egen takt och melodi) så lyssnade jag inte lika aktivt på musik utan började kolla allt mer på film. Men på senare år, mycket tack vare internetradion, har intresset väckts igen.
En liten skräll i mitt lyssnande är att jag börjat lyssna på hårdare musik. Growlande och dubbla baskaggar var sånt som jag hatade tidigare, men nu tycker jag att det i vissa fall fyller sin funktion. Slipknot och Opeth är grupper som jag upptäckt på senare tid. Även om Opeth på de senare skivorna väldigt ofta endast är prog så finns det ju hårda metalinslag i deras låtar.

1 kommentar:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera