tisdag 2 juni 2009

Omslag och albumformat



Innan 1939 så såg alla stenkakor likadana ut med en brun påse som omslag och artistens titel i mitten. En herre vid namn Alex Steinweiss (Wikipedialänk) ändrade det och gjorde det första skivomslaget åt Columbia Records för skivan "Smash Song Hits By Rodgers & Hart" med Imperial Orch Under Rich Rogers. Sedan dess har vi översköljts av oräkneliga skivomslag av skiftande kvalitet. Stenkakan försvann till förmån för vinylen och då LP:n som hade den förnämliga egenskapen att samla hela 50 minuters musik på en och samma enhet. Istället för att släppa enstaka låtar åt gången så hade dåtidens artister nu möjligheter att samla ett antal låtar och erbjuda publiken ett smörgåsbord av exempel på hur artisten lät just då. Ibland bjöds man på utfyllnad till den enda hitlåten och ibland fulländade mästerverk. På sextiotalet så fick musikanterna friare händer att skapa sin musik (mycket tack vare The Beatles framgångar) och då passade många på att förpacka sin musik med ett tillhörande konstverk. Eftersom duken var 30 x 30 centimeter stor så fanns det relativt mycket utrymme för skapandeprocessen och många klassiska omslag såg dagens ljus.





Sjuttiotalet kom och vissa artister började göra konceptalbum där alla låtar hörde ihop och exempelvis Led Zeppelin la till snurrskivor och stansade hål i omslagen för att göra det så coolt som möjligt. Ljudet utvecklades från mono till stereo och allt var frid och fröjd tills mitten på åttiotalet då CD-skivan gör entré.



En 12 centimeters skiva med plats för 80 minuters brusfri musik och möjlighet att ögonblickligen byta låt. Underbara tider för artisterna? Problemet nu var att väldigt få, om någon, hade material med tillräckligt bra kvalitet för att fylla en hel skiva med ny musik. Och eftersom vinylen och CD:n samexisterade ett antal år så lät man helt enkelt mycket av utrymmet vara oanvänt på CD-skivan. Men vad hände med omslaget? Med mindre yta och ett hårt plastomslag förtogs lite av charmen, men många grupper fortsatte att göra intressanta förpackningar.



Vi snabbspolar till början av 2000 då den digitala musiken slog genom på allvar. Hux flux har vi nu ett format som låter sämre än både vinyl och CD och omslaget är på sin höjd en bildfil som ingen någonsin tittar på. I gengäld är det ofantligt mobilt och kan distribueras över hela jorden på bara några minuter. Musiksamlingar växer så lavinartat att det blir omöjligt för dess innehavare att lyssna på allt vilket gör att favoritlåtarna läggs i spellistor och albumformatet suddas så sakteliga ut.

Vart vill jag komma med den här historielektionen? Jag vill helt enkelt peka på att det finns både för- och nackdelar med de olika lagringsmediumen. Vinylskivans omslag, CD:ns ljudkvalitet och den digitala musikfilens handhavande och distrubitionsmöjligheter är alla positiva saker. Det som stör mig mer är det faktum att människor inte lyssnar på de hela skivorna längre. Jag vill lyssna på artistens hela verk eftersom ofta så ligger det en tanke med vilka låtar som tas med och i vilken ordning de ligger. Tool har tagit det till sin spets med skivan "Lateralus" där de smygit in en gåta baserat på Fibonaccis talföljd som ger en helt annan låtordning efter det man löst den (som jag skrev om här). Man får helt enkelt hoppas på att de grupper jag lyssnar på anammar albumlängden som startade med LP:n i fortsättningen också, annars är vi tillbaka på stenkakans omslagslösa enlåtsformat igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar