onsdag 14 juli 2010

Rockweekend 2010, dag 3: solsken och Biff

Lördagen var inte bara dag tre av Rockweekend utan också min sambos födelsedag så jag var hemma och firade henne först och åkte ut till Mohed så att jag kunde se Electric Boys.

20100710_175506_768048

http://www.rockfoto.nu/artists/Electric%20Boys/gig/20100710/13302/photos/98052. FOTO: Mikael Olsson/ROCKFOTO

Jag har haft ett gott öga till gruppen ända sedan jag såg att de avslutade en konsert genom att lägga gitarrerna på golvet och kliva av scenen till rundgångsljudet. Jag gillar även när de flummar iväg i låtarna. Nu såg jag bara några låtar i början av konserten så jag missade sortin men det lilla jag hörde lät bra. Orsaken till att jag gick var att jag kände ett behov av lite hårdare tongångar och det fick jag från Apostasy. De gjorde sitt bästa för att elda upp den tunnsådda publiken och vi som var där fick en dos hårda låtar från skickliga musiker. Tyvärr så saknadades lite originalitet i musiken för att jag riktigt skulle bli eld och lågor.

20100710_193317_918256

http://www.rockfoto.nu/artists/Kamelot/gig/20100710/13303/photos/98076. FOTO: Mikael Olsson/ROCKFOTO

När artisterna presenterades under våren så drog festivalen igång en gissningslek på Facebook där förväntningarna byggdes upp att det var något riktigt stort på gång. När sedan Kamelot presenterades så stod åtminstonde jag där som ett stort frågetecken. Jag anser mig ha hyfsad koll på musik men jag hade aldrig hört talas om gruppen. Men uppenbarligen har andra det eftersom det var mycket folk framför scenen när de drog igång sin progressiva metal. Nu kanske ni tror att eftersom ordet progressiv används i beskrivningen av bandets musik så gillar jag det automatiskt. Tyvärr är det inte så. Låtarna var alldeles för tråkiga för min smak och sångaren påminde lite för mycket om Alexander Ryback (kanske beror på att båda är norska). Det positiva var att gruppen var skickliga musiker och bjöd på en bra show med festivalens flitigaste användning av eldkastarna. Först i sista låten började det låta intressant men då hade jag redan traskat iväg till öltältet och min uppmärksamhet var inte riktad mot scenen.

20100711_003151_914118

http://www.rockfoto.nu/artists/Deep%20Purple/gig/20100710/13304/photos/98144. FOTO: Emma Svensson/ROCKFOTO

Ännu ett bandbyte skedde. Deep Purple har i sitt kontrakt skrivet att de inte ska spela efter midnatt men det hade missats av arrangörerna. Det löstes med att en rockad med My Dying Bride gjordes vilket för oss som hade fått mailet på morgonen var en bra lösning men tyvärr så missade vissa säkert detta.
Tack vare min bror så har jag sedan barnsben lyssnat på Deep Purple och gillar många av de tidlösa klassiker som de spelat in under åren så det var riktigt kul att se de åldrande herrarna leende kliva ut på scenen. Första låten var "Highway Star" och lät riktigt bra även om man märkte att Ian Gillans röst inte var vad den varit. Han fick verkligen slita för att komma upp i de höga tonerna. Kanske var det för att spara hans röst som nästan varje låt innehöll någon sorts soloutsvävning? Jag brukar inte ha något emot sådana, men när det blir en i nästan varje låt dras tempot ner lite och även fast Steve Morse är en skicklig gitarrist så saknades Ritchie även idag. Men det viktiga för mig var ändå att ha sett dessa legendarer och jag kan konstatera det jag redan visste; att Ian Pace är en trummis i värdsklass. Avslutningsvis: var det någon som förstod ett enda ord av Ian Gillans mellansnack?

20080606_222923_525265

http://www.rockfoto.nu/artists/Saxon/gig/20080606/5922/photos/49013. FOTO: Emma Svensson/ROCKFOTO

Ingen rast och ingen ro, för alldeles efter Deep Purple var det dags för, vad som skulle visa sig, helgens höjdpunkt: Saxon. Även dessa herrar börjar bli till åren komna men det märks inte på Biff Byford som sjunger hur bra som helst. Gamla klassiker som "Denim And Leather" och "747 (Strangers In The Night)" blandas med nya låtar som även dessa lät förvånansvärt bra. Härligt att se den klassika posen där Biff står med ena benet på monitorn och pekar ut över publiken på riktigt. Till råga på allt så var ljudkvaliteten riktigt bra. Publiken, inklusive jag, var med på noterna och sjöng och klappade med så både bandet och vi var nöjda när de sista tonerna klingat ut.


Som jag tidigare nämnt så var platsbytet mellan Deep Purple och My Dying Bride en bra idé då de sistnämndas blytunga ångestmetal gjorde sig mycket bättre vid spöktimmen än vid åttasnåret vilket var ursprungstanken. Det var något helt annat än de andra band som spelade på festivalen. Tunga toner som i sakta mak dundrade fram tillsammans med Aaron Stainthorpe mässande och avgrundsvrål gjorda att man nästan blev lite rädd där. Och det var just stämningen som de var duktiga att bygga upp utan krusiduller: ingen backdrop, alla klädda i svart och texter svartare än natten.

Med detta så avlutade vi festivalen och den kan sammanfattas som en lyckad tillställning. tack vare att vädret var så bra så infann sig feststämningen vilket gjorda att man inte såg så många band som förra året. Att det var nära hemmet och jättebilligt skadade ju inte heller. Om det anordnas en festival nästa år kommer jag säkerligen att vara där.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar