20 april släpps Baron Banes nya skiva "LPTO" och dagen efter hålls en releasekonsert på Spegeln i Gävle. Förband är Boarding Surface som släpper sin debut-EP "You And Me".
Man blir inte ruinerad av entrépriset heller, 85 kronor får man pynta för en biljett och då kan man köpa skivan för en femtiolapp.
Låter minst sagt lockande.
Blir rätt extremt när man tar något ur sitt sammanhang men oavsett hur man vrider och vänder på det så kan man konstatera att Meshuggahs Jens Kidman kan skrika.
I år kommer det att komma en uppsjö av musik där Steven Wilson haft sitt finger med i spelet (Opeth, Åkerfeldt/Wilson, soloskiva) och nu har den första, i form av Blackfields "Welcome To My DNA", släppts. Som vanligt dyker skivan upp på Grooveshark först så jag har lagt upp en widget här nedanför så ni kan ge plattan en lyssning.
Jag har inte kunnat lyssna på skivan i lugn och ro än så jag kan inte ge ett rättvist utlåtande men Wilson och Geffen kör på i gammal beprövad stil och den har helt klart potential.
Om man kollar på låttitlarna på The Sounds nya skiva "Something To Die For" så kan man tro att de lagt in några progcovers. Det finns "Dance With The Devil" (Phenomena), "Diana" (Comus) och "Wish You Were Here" (Pink Floyd). Nu är det inte några versioner av dessa låtar utan egenhändigt komponerade låtar.
Hur låter dessa då? Jag kan inte låta bli att jämföra The Sounds utveckling med Kents. Efter det att Kent släppt deras, som det verkar nu, magnum opus "Du & Jag Döden" så bytte de inriktning till ett mer elektroniskt sound på "Tillbaka Till Samtiden". Jag gillade inte riktigt de greppet då de fortfarande starka låtarna på något sätt drunknade i electronicakompet.
The Sounds har även de antagligen känt sig tvugna att ändra sig lite efter deras mästerverk "Crossing The Rubicon" och de gjorde det på samma sätt som Kent: att fläska på med diverse electroelement. Steget är förvisso lite kortare för dem än för Kent så det gör det på något sätt lite enklare att acceptera.
"Something To Die For" innehåller en hel massa starka melodier och refränger men den nya inriktningen mot en mer elektronisk ljudbild är inte rätt väg att gå om du frågar mig. Många av låtarna, exempelvis titelspåret, är riktigt bra vilket gör att skivan ändå får ett hyfsat högt betyg men det saknar det lilla extra som "Crossing The Rubicon" har.
Vad gör man om man har alldeles för mycket tid och samtidigt har en fallenhet för musik? Jo, man sätter sig och letar reda på en drös videor på YouTube där personer spelar instrument och sjunger och klipper ihop dessa till en låt. Det låter enkelt men jag gissar att det krävs rätt mycket tålamod innan man fått alla pianon, trummor och blåsinstrument att låta bra ihop. Kutiman kallar sig personen som gjort detta och hans kanal på YouTube hittas här.
Jag har parallellt testat musikstreamingtjänsterna WiMP och Spotify ett tag nu och tycker att det är dags att ställa dessa två mot varandra för att se vilken jag kommer använda i framtiden.
Utbud
På det stora hela så är utbudet rätt lika i båda tjänsterna. WiMP har ett förvånansvärt stort utbud för att vara en nystartad tjänst. WiMP har också, som jag tjatat om här på bloggen, fördelen av att ha Pink Floyd och långa (längre än tio minuter) låtar från Universal Music. Detta gör att ronden går till WiMP.
Spelaren
Både WiMP och Spotify har bra och lättanvänt gränssnitt. Det är inga problem att söka, spela eller skapa spellistor. Båda tjänsterna har koppling till Facebook. Lite mer finesser i WiMP men inget som fäller något avgörande. Slutsats: Oavgjort.
Pris
WiMP kostar 99 kronor i månaden. Spotify kostar lika mycket i premiumutförande men har även billigare alternativ och en gratisvariant. Men för att jag ska ha nytta av tjänsten så krävs premium. Därför blir ronden oavgjord.
Utbreddhet
En stor fördel för Spotify är dess utbreddhet. Man kan knappt läsa en blogg eller en statusuppdatering på Facebook utan att se en spotifylänk. Självklart kommer WiMP-länkar att öka om tjänsten överlever men för tillfället är det inte så vilket ger poängen till Spotify.
Mobilitet
Båda tjänsterna finns på iPhone och Android men vad det gäller Nokias Symbian (som jag kör) är det bara Spotify som i dagsläget kan erbjuda en app. Jag vet att WiMP håller på att utvecklar en men den är inte färdig. Spotify börjar även leta sig in i andra produkter, bland annat Sonos och Squeezebox, vilket fäller avgörandet i denna rond.
Slutsats
WiMP känns som en frisk fläkt och en mycket kompetent utmanare till Spotify men räcker inte riktigt fram för mina behov. Främst är det möjligheten att spela i min telefon samt min internetradio (Squeezebox Radio) som för tillfället väger över till Spotifys fördel. Men detta är ju baserat på min situation och som ni kan läsa är det en jämn match. I framtiden är jag inte alls främmande att byta till WiMP men stannar hos Spotify för tillfället.
Uppdatering 110328:
En av anledningarna att jag fortfarande kör med Spotify har nu eliminerats i och med att WiMP lanserat en applikation för Squeezebox som verkar fungera på samma sätt som Spotifys. WiMP är verkligen på hugget.
För tjugonde året så är det i sommar (21-23 juli) dags för Trästockfestivalen i Skellefteå. Vad som skiljer den här festivalen mot många andra är att den inte kostar ett endaste öre. Jag tycker att det är fascinerande att det går att anordna en gratisfestival med så pass hög klass på artisterna som det faktiskt är.
Följande är klara:
Läs mer på festivalens hemsida.
En av fördelarna med att vara småbarnsförälder är att man kan kolla på barnprogram utan att skämmas. Och faktiskt så är många som sänds på Barnkanalen väldigt välgjorda. Råkade se musikprogrammet Boom Shakalack där helt otippat göteborgsrapparen Pst/Q dök upp för att hjälpa tjejen i programmet med textförfattandet. Kom då att tänka på låten "En Dåres Försvarstal" som jag spelade mycket när den kom 2002.
Här är ett klipp med låten i fråga.
Då är jag tillbaka från de halvdöda. Blev helt däckad av influensan i några dagar men nu börjar det så sakteliga ordna till sig igen och förhoppningsvis orkar jag blogga som vanligt nästa vecka. För att ni verkligen ska förstå hur jag känt mig lägger jag in låten "She's Not There" med The Zombies från det glada sextiotalet.
Jag snubblade över en trevlig kortfilm på YouTube om en kille som hittar en filmrulle i snön efter en snöstorm i New York. Jag kan rekommendera denna måbrahistoria från verkliga livet som hittas här: del 1, del 2, del 3.
Orsaken till att jag skriver om en film på min musikblogg är bakgrundsmusiken som användes fångade mitt intresse. Bandet som låg bakom den heter The Redneck Manifesto och är en grupp från Irland som spelar någon sorts kombination av bossanova, postrock och prog. Lite svårt att förklara men jag tycker att du borde ge gruppen en lyssning. Antingen lyssnar ni på klippet med låten "I Am Brazil" från skivan med samma namn eller så går du till Spotify eller WiMP. Läs mer om The Redneck Manifesto på Wikipedia.
Moshcam är en australiensisk sida där en stor mängd (runt 750 stycken för tillfället) konsertfilmer finns upplagda. Utbudet är en salig blandning mellan känt (Radiohead, Blondie) och okänt (VHS or BETA). I kategorin okänt finns nog många inhemska grupper.Lämpligt nog har konserterna delats upp i låtar vilket gör att man enkelt kan hoppa mellan sina favoriter. Du kan även lägga enskilda låtar i en spellista för att göra ditt eget konsertpotpurri vilket är en annorlunda funktion.
Sidan verkar ha något sorts minimikrav på kvalitet då de konserter jag skummat genom har en väldigt bra bild.
Jag har använt mig mycket av streamingtjänsten WiMP på sistone och kommit fram till att den är minst lika bra som huvudkonkurrenten Spotify. Några frågor väcktes och jag skickade iväg dessa till Kristin Castillo Eldnes på Aspiro som ligger bakom tjänsten och hon var vänlig nog att svara.
---
Den stora konkurrenten är uppenbarligen Spotify. Vad har ni för strategi för att bryta deras dominans?
Mycket bra musik just nu, inte nog med att Baron Bane och Those Dancing Days är aktuella med två varsina riktigt bra låtar. Även The Sounds drar sitt strå till stacken iochmed singeln "Something To Die For" från kommande skivan med samma namn. Låten växer efter ett antal lyssningar och det ska bli intressant att se om plattan är en värdig uppföljare till mästerverket "Crossing The Rubicon".
Klippet är hämtat från norsk TV2, Gullfisken Awards.
1999 åkte jag en hårdrockskryssning med några kompisar. Det var några hårdrockscoverband, tusen knuttar i lädervästar och den norska proggruppen Høst som gjorde en återföreningsspelning på denna båtresa. En något udda bokning får man säga. Det visade sig också när gruppen började spela att inte så många av knuttarna var direkt intresserade då det var en fåhövdad publik. Men det brydde sig inte Høst om utan körde på och gjorde en mycket bra spelning.
I min skivsamling återfinns "På Starke Vinger" och "Live and Unreleased" men vill man lyssna på gruppen online är det YouTube som gäller. Varken Spotify, Grooveshark eller WiMP erbjuder Høst och jag skulle uppskatta en ändring på den punkten.
Ett smakprov i form av "I Ly Av Mørket".
Lillgrabben har varit sjuk lejondelen av veckan och han har tagit mycket av min uppmärksamhet med VAB och ompyssling. Det kan därför vara skönt att koppla bort detta för en liten stund och titta på Rick Wakeman framförandes "Catherine Parr" i Melbourne 1975. Det är riktigt roligt att se honom omringad av en uppsjö av diverse klaviaturinstrument i sin slängkappa. En detalj jag såg var att han ändrade inställningarna på Mini Moogen med vänsterhanden samtidigt som han spelar en melodi med högerhanden.
Låten hittas ursprungligen på skivan "The Six Wives Of Henry VIII".
Amerikanska skolband och Rage Against The Machine är väl inte de två saker man brukar sammanknippa med varandra och det var antagligen därför George Mason University Green Machine valde att rocka till det på det här sättet.
Inlägg
Alla kommentarer
