torsdag 29 september 2011

Opeth - Heritage, tidlös och krävande



När man vant sig med en grupps sound blir det ofta något lättare att komma in i en ny skiva för man vet vad man kan förvänta. Detta är på gott och ont: gott för att bandet spelar den musik som man en gång i tiden fastnade för och ont för att man som musiker kan känna att man inte utvecklas.
Ingenstans märks detta fenomen så tydligt som på Opeths nya skiva "Heritage". Borta är de stenhårda dödsmetallpartier som tidigare spelat en stor roll i gruppens historia. Kvar är den progressiva rock som Mikael Åkerfeldt alltid byggt upp låtarna på. Dock så har han snurrat några varv extra på obskyritetsrattarna för detta verk är inget för den låthoppande slölyssnaren. "Heritage" ska, enligt mig, lyssnas på som en helhet: det är först då den kommer till sin rätt. Plockar man bara en låt här och där så kan skivan upplevas som tråkig utan direkta höjdpunkter men för mig så blir slutpartiet i "Folklore" extra njutbart när jag lyssnat på de tidigare låtarna.

Jag kan respektera Opeths inställning att de vill utvecklas som grupp men jag förstår samtidigt att de fans som gillar growl och metalmangel tappar intresset. Jag kommer ju från den progressiva sidan och gillar därmed "Heritage". När man lyssnat några gånger så börjar man upptäcka och uppskatta de snillrika passagerna och jag tror att plattan kommer att åldras väl.

Om jag ska komma med några invändningar så tycker jag att "Slither" skulle lagts som ett bonusspår då den inte riktigt passar in med de andra låtarna. Fast det kan ju vart tanken också? Att bryta av all King Crimson-inspirerad jazzfusion med en rak rocklåt? Åkerfeldt vet nog svaret på detta. Jag hade även sett att det tidigare nämnda slutpartiet i "Folklore" varit några minuter längre.

1 kommentar:

  1. Har länge tyckt att de varit lite överskattade..Men en och annan bra låt har de.

    SvaraRadera