fredag 25 november 2011

Anna Ternheim – The Night Visitor




Nytt nummer av tidningen Ambassadören och således även en ny artikel av mig. För er som inte kan plocka på er ett nummer så kommer min recension av
Anna Ternheims "The Night Visitor" här nedanför.

----------

När Anna Ternheim skulle sätta igång arbetet med sin fjärde skiva drabbades hon av något som de flesta musiker drabbas av: skrivkramp. Anna löste detta genom att köpa en Gibsongitarr från trettiotalet, leta upp ett gäng gamla musicerande farbröder och dra till Nashville.

De äldre herrar som spelar med på ”
The Night Visitor”, som albumet kom att heta, är minst sagt rutinerade inom sitt gebit. De har spelat med Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och diverse andra amerikanska storheter. Resultatet blev en lugn skiva där låtarna till stor del består av Annas stämma och akustisk gitarr. Här och var dyker det upp trummor, fiol och dragspel men dessa ligger mest i bakgrunden för att ge en lite fylligare ljudbild.

De första gångerna jag lyssnade genom skivan tyckte jag att låtarna lät oerhört lika, gitarrplockandet i en låt lät förvillande lika nästföljande. Vid fjärde lyssningen började jag att höra nyanserna och då växte plattan mycket i mina öron men hur man än vrider och vänder på det så följer alla de 12 spåren samma mall och för mig blir det lite trist i längden.
En teori som jag har är att musikerna på skivan inte är villiga att experimentera utanför sin genre vilket gör att det som gav Anna Ternheim inspiration till skivan är även det som hindrar den från att bli riktigt bra.

Mina favoritlåtar är de som sticker ut från de andra: ”
The Longer The Waiting (The Sweeter The Kiss)”, som är en duett med ljudteknikern Dave Ferguson, och ”Bow Your Head”.

För att summera: ”
The Night Visitor” är ett gediget arbete där Anna sjunger lika bra som alltid men blir lite enahanda för att räcka ända fram.

tisdag 22 november 2011

Wu Tang Clan - Gravel Pit

Av någon anledning brukar jag köra igång Wu Tang Clans "Gravel Pit" när jag är i köket och håller på med disken. Det tråkiga göromålet blir snabbt lättare att utföra för mer medryckande låt får man leta efter.
Videon får man dock ta med en eller två nypor salt. Det klassiska pimp-temat som var (är?) vanligt i hiphop-videor möter The Flintstones. Lite kul men mest knasigt.


torsdag 17 november 2011

Zonen - Tommie



Det är inte helt enkelt att beskriva gruppen Zonen. Vad som står helt klart är att det rör sig om elektronisk musik och att jag gillar det.
Albumet, eller kassett som Zonen själv kallar det, heter "Tommie" och är som en resa genom den elektroniska musikens historia. Man kastas mellan sirener, moogsynthar, ambient, Kraftwerkmelodier och allehanda mer eller mindre tokiga infall och man vet aldrig vad som ska komma härnäst. Och det är en av sakerna som jag gillar med "Tommie", den följer inga givna regler.
Lyssna själv och se vad ni tycker.


tisdag 15 november 2011

Elton John - Funeral for a Friend/Love Lies Bleeding

Vad nu? Elton John av alla. Vad har han gjort för att förtjäna utrymme på Musik och mer? Jo, ett litet album kallat "Goodbye Yellow Brick Road" (1973) och då särskilt öppningslåten " Funeral for a Friend/Love Lies Bleeding" som är en tio minuter lång halvprogig historia som jag först hörde på Radio Paradise för några månader sedan. Den spelades när jag var i köket och lagade mat och det var först fem minuter in i låten när Elton börjar sjunga som jag förstod vem det var. Detta har sedan lett till att jag lyssnat på hela albumet och det finns verkligen en massa bra låtar där. Jag gillar verkligen när man blir överraskad av artisters alster.

fredag 11 november 2011

Owlmother - Gubbar

Vad kan man förvänta sig av en artist som kallar sig Owlmother? Jag hade ingen aning när jag klickade igång låten "Gubbar" men fick mig en positiv överraskning. Det låter lite som om Lisa Miskovsky skulle samarbeta med Radiohead, en skön stämma till skruvad musik. Jag gillar det. I april nästa år släpps albumet "Räddhare".

tisdag 8 november 2011

Recension av Red Hot Chili Peppers i Stockholm 111011



Ibland så skriver jag för en gratistidning som återfinns i min hemstad Söderhamn. Tidningen heter Ambassadören och kommer ut en gång i månaden och för dess räkning åkte jag ner och kollade på Red Hot Chili Peppers när de spelade i Stockholm förra månaden. För er som inte bor i Söderhamn kan det vara klurigt att få tag på tidningen så jag lägger ut texten här.

---------

Ska sanningen fram så hade jag inte så höga förväntningar på Red Hot Chili Peppers nya skiva ”I’m With You”. Detta beroende på att gruppens skivor på 00-talet inte riktigt kom upp till den standard som sattes med storsäljaren ”Californication” från 1999 samt att den tongivande gitarristen John Frusciante slutat och ersatts av den relativt okända Josh Klinghoffer. Det visade sig att jag hade fel. ”I’m With You” är en riktigt bra platta där bandet lyckats väldigt väl att kombinera starka låtar med spelglädje.

Ett skivsläpp brukar ofta betyda turné och Red Hot Chili Peppers gästade alltså Globen i Stockholm den 11 oktober. Exakt klockan 19.30 kliver huvudattraktionens basist Flea ut och presenterar förbandet Femi Kuti. En nigeriansk artist uppbackad av ett trettonmannaband som spelar en musikstil kallad Afro Beat. Flea säger att det inte är den sorts musik man förväntar sig att höra på en rockkonsert, vilket jag håller med om, men Femi Kuti och hans Positive Force var väldigt spelskickliga och publiken verkade uppskatta vad de hörde.

Efter diverse roddande och soundcheckande äntrar Red Hot Chili Peppers scenen. Vad som följer är ett pärlband med gamla hits och en handfull nya låtar. Publiken är med på noterna och i låtar som ”Otherside”, ”Under The Bridge”, ”Californication” och extranumret ”Give It Away” sjungs det med i mäktiga allsånger och exploderas i ett hoppande människohav. Detta är lätt att förstå då bandet om möjligt är ännu mer energiska. De springer som skållade troll fram och tillbaka på scenen och det märks inte alls att både Flea och sångaren Anthony Kiedis börjar närma sig 50.

Eftersom det var första gången jag såg gruppen live så visste jag inte riktigt hur de skulle låta. Ibland kan det skilja sig mycket från skiva och hur det låter live. Dock inte i detta fall: Red Hot Chili Peppers levererar en minst sagt välspelad och kraftfull show. Då och då ler de åt varandra och verkar helt enkelt ha kul på scenen.

Var det då inget att anmärka på? Om man nu prompt ska ha ett trumsolo så tycker jag inte att det smartaste är att inleda extranumren med ett. Josh Klinghoffers gitarrspel är överlag bra men han får inte till John Frusciantes karaktäristiska svepande gitarrljud som jag är väldigt förtjust i. Jag vet inte om det är ett medvetet val av gruppen men jag saknar det i alla fall. Sist men inte minst så har jag lite svårt för Globen som musikarena. Har man otur och sitter fel så studsar ljudet kors och tvärs och skapar ett irriterande eko. På den här spelningen var det inte så farligt men i vissa lugna partier upplevdes fenomenet. Helhetsintrycket var, trots dessa invändningar, en mycket bra konsert från ett band som överraskade mig positivt på de flesta punkter.


onsdag 2 november 2011

Videon till The Lion's Roar



Igår skrev jag om First Aid Kits låt "The Lion's Roar" och letade då efter en video att lägga in men hittade ingen så det blev Soundcloud-varianten istället. Bara några timmar senare fick jag ett mail om att en video till låten färdigställts. En snygg sådan med medeltidstema signerad Mats Udd.



Albumet "The Lion's Roar" släpps 24 januari.

tisdag 1 november 2011

First Aid Kit - The Lion's Roar

Efter som jag har en svaghet för stämsång så har jag gillat First Aid Kit ända sedan jag hörde dem för första gången för några år sedan och när de nu i färska sången "The Lion's Roar" spelar mellotron så är det ju stört omöjligt att inte smälta.
Låten är titelspåret till gruppens kommande album.