tisdag 8 november 2011

Recension av Red Hot Chili Peppers i Stockholm 111011



Ibland så skriver jag för en gratistidning som återfinns i min hemstad Söderhamn. Tidningen heter Ambassadören och kommer ut en gång i månaden och för dess räkning åkte jag ner och kollade på Red Hot Chili Peppers när de spelade i Stockholm förra månaden. För er som inte bor i Söderhamn kan det vara klurigt att få tag på tidningen så jag lägger ut texten här.

---------

Ska sanningen fram så hade jag inte så höga förväntningar på Red Hot Chili Peppers nya skiva ”I’m With You”. Detta beroende på att gruppens skivor på 00-talet inte riktigt kom upp till den standard som sattes med storsäljaren ”Californication” från 1999 samt att den tongivande gitarristen John Frusciante slutat och ersatts av den relativt okända Josh Klinghoffer. Det visade sig att jag hade fel. ”I’m With You” är en riktigt bra platta där bandet lyckats väldigt väl att kombinera starka låtar med spelglädje.

Ett skivsläpp brukar ofta betyda turné och Red Hot Chili Peppers gästade alltså Globen i Stockholm den 11 oktober. Exakt klockan 19.30 kliver huvudattraktionens basist Flea ut och presenterar förbandet Femi Kuti. En nigeriansk artist uppbackad av ett trettonmannaband som spelar en musikstil kallad Afro Beat. Flea säger att det inte är den sorts musik man förväntar sig att höra på en rockkonsert, vilket jag håller med om, men Femi Kuti och hans Positive Force var väldigt spelskickliga och publiken verkade uppskatta vad de hörde.

Efter diverse roddande och soundcheckande äntrar Red Hot Chili Peppers scenen. Vad som följer är ett pärlband med gamla hits och en handfull nya låtar. Publiken är med på noterna och i låtar som ”Otherside”, ”Under The Bridge”, ”Californication” och extranumret ”Give It Away” sjungs det med i mäktiga allsånger och exploderas i ett hoppande människohav. Detta är lätt att förstå då bandet om möjligt är ännu mer energiska. De springer som skållade troll fram och tillbaka på scenen och det märks inte alls att både Flea och sångaren Anthony Kiedis börjar närma sig 50.

Eftersom det var första gången jag såg gruppen live så visste jag inte riktigt hur de skulle låta. Ibland kan det skilja sig mycket från skiva och hur det låter live. Dock inte i detta fall: Red Hot Chili Peppers levererar en minst sagt välspelad och kraftfull show. Då och då ler de åt varandra och verkar helt enkelt ha kul på scenen.

Var det då inget att anmärka på? Om man nu prompt ska ha ett trumsolo så tycker jag inte att det smartaste är att inleda extranumren med ett. Josh Klinghoffers gitarrspel är överlag bra men han får inte till John Frusciantes karaktäristiska svepande gitarrljud som jag är väldigt förtjust i. Jag vet inte om det är ett medvetet val av gruppen men jag saknar det i alla fall. Sist men inte minst så har jag lite svårt för Globen som musikarena. Har man otur och sitter fel så studsar ljudet kors och tvärs och skapar ett irriterande eko. På den här spelningen var det inte så farligt men i vissa lugna partier upplevdes fenomenet. Helhetsintrycket var, trots dessa invändningar, en mycket bra konsert från ett band som överraskade mig positivt på de flesta punkter.


1 kommentar:

  1. Trevlig blogg!
    Checka gärna in "Vocal act" på länken nedan, riktigt bra hip hop/soul och väldigt originellt! You need to listen!
    http://www.youtube.com/watch?v=-dkJhhN67SE&feature=related
    Kärlek

    SvaraRadera