torsdag 10 maj 2012

Storm Corrosion, lovande parantes


Förväntan kan ställa till det. När jag först hörde om Storm Corrosion, samarbetet mellan Steven Wilson och Mikael Åkerfeldt, så hoppades jag på ett mästerverk där deras största stunder i tidigare karriärer sammanfogades till något utöver det vanliga. Wilson och Åkerfeldt visste med största sannolikhet att det skulle bli väldigt svårt att uppnå det resultatet så från första början så drog de ner förväntningarna genom att säga att det inte låter som någon av dem tidigare gjort. Med andra ord: förvänta er inget Porcupine Opeth. Detta må vara hänt, jag är för experiment och att artister ska få göra som de vill och ibland lyckas det väldigt väl så någonstans så fanns hoppet där.

Hur låter då den självbetitlade plattan? Den börjar verkligen lovande med låtarna "Drag Ropes" och "Storm Corrosion" där stämningen för skivan sätts: lugna akustiska partier och knasiga infall med en mörk ljudbild som sakta bygger upp skivan till ett storslaget cresendo. Och där har vi mitt problem med albumet; den stora finalen kommer aldrig. Genom hela albumet lovar den om att snart kommer förlösningen, men den uteblir. Jag tror att "Storm Corrosion" är precis som Steven och Mikael vill ha den men för mig så räcker det inte hela vägen.
Det är en bra skiva som förtjänar att lyssnas på ibland men för mig så blir det inte mer än en parantes.

1 kommentar:

  1. En parentes? För mig är den bara ett stort frågetecken, fattar den inte överhuvudtaget. Nä, jag säger som jag sa på en annan blogg, nu slänger jag på Devil Doll istället, där har du riktigt musik!

    SvaraRadera