tisdag 26 juni 2012

100 genombra skivor: #28 Devil Doll - The Girl Who Was... Death


Det är svårt att med ord försöka beskriva Devil Dolls "The Girl Who Was.. Death" (1989). Sångaren, den mystiske Mr Doctor, ömsom sjunger, ömsom viskar, ömsom pratsjunger (sprechgesang) sina svårtydda texter. Musiken alternerar mellan klassisk hårdrock, stråkar och allehanda galna inslag. Skivan, som består av en låt, är 66 minuter och 6 sekunder lång (en slump?) men en stor del av dessa består av tystnad. När jag läser vad jag skrivit så undrar jag själv vad det är för en skiva? Det låter mest som en massa galenskap. Men tro mig, det är en resa som man ger sig ut på när man sätter igång skivan och i mitt fall så kan jag inte stänga av förrän jag lyssnat på hela.

tisdag 19 juni 2012

100 genombra skivor: #27 Massive Attack - Mezzanine


Trip hop, kan det vara något att hänga i julgranen? Ja, när det låter som den gör på Massive Attacks "Mezzanine" (1998). Personligen så spelar det ingen roll vilken genre musiken tillhör. Är det bra så är det bra. Och skivan i fråga är verkligen bra. Med en mörk och mystisk underton lyckas de skapa en stämning som tilltalar mig. Plattans absoluta höjdpunkt är öppningsspåret "Angel" som börjar lugnt och sakta byggs upp till ett distat crescendo. Men det finns inte ett dåligt spår att finna på skivan. De vokala insatserna på "Mezzanine" delas mellan fem olika personer och adderar till helheten som är alldeles förträfflig.

onsdag 13 juni 2012

Rush - Clockwork Angels, låter exakt som förväntat


Det blir problematiskt för mig när Rush släpper en ny skiva. De är utomordentligt skickliga musiker, verkar vara ett gäng trevliga herrar plus att de har en minst sagt imponerande meritlista baserat på deras tidigare skivor. Men denna lista kan ställa till problem också, för vare sig man vill eller inte så jämför man med tidigare plattor och i ljuset av dessa räcker inte nya "Clockwork Angels" speciellt långt. Precis som de tidigare två fullängdarna från 00-talet, "Vapor Trails" och "Snakes & Arrows", så mal låtarna på utan direkta känsloyttringar. Turligt nog så glimtar låtarna till i sticken där det gjuts lite liv och gränserna tänjs lite. Här och var, exempelvis i "Headlong Flight", flirtas det med bandets sjuttiotalssound men "Clockwork Angels" bästa stund är lunga "The Garden" som bryter av mot de andra låtarnas grötighet plus att Geddy Lees numera lägre röst kommer mycket mer till sin rätt i den. Hade du frågat mig så är det "The Garden" som skulle stått mall för hur albumet skulle låta. Nu är det inte så utan "Clockwork Angel" låter exakt som jag hade trott och med vissa undantag så är det mest en axelryckning från min sida.

tisdag 12 juni 2012

100 genombra skivor: #26 Pink Floyd - Animals


Ett lyckat recept för en bra skiva kan vara följande: fem låtar om djur baserat på George Orwells bok Animal Farm, osämja mellan basisten och resten av bandet samt ett omslag med en gris som flyger över en fabrik. Just detta lyckades Pink Floyd pricka in när de gjorde sin tionde skiva som kom att kallas "Animals" (1977). Gruppens karaktäristiska drömska ljudbild får fritt spelrum utan att det blir tråkigt på denna platta. Trots inre stridigheter om bland annat royalties så märks inte detta på resultatet som blir en av gruppens bästa fullängdare.

torsdag 7 juni 2012

100 genombra skivor: #25 Anekdoten - Vemod


Tillsammans med Änglagård och Landberk gav Anekdoten nytt liv i den avsomnade progressiva rock-scenen i början på nittiotalet. Bandet började som ett King Crimson-coverband och på debutskivan "Vemod" (1993) så  märks detta rätt väl. Influenserna slår dock aldrig över och blir rena plankningar utan det hålls på ett sunt avstånd och Anekdoten lyckas skapa något eget. Plattan börjar med två oerhört starka låtar, "Karelia" och "The Old Man & The Sea", som verkligen golvar mig. Kanske är det två av de bästa musikstycken som skrivits av några svenskar? Omöjligt fråga att svara på, men riktigt bra är de i alla fall. Sjunker nu kvaliteten på resten av "Vemod"? Inte nämnvärt: progrökare efter progrökare avhandlas till dess att man kommer till "Sad Rain" (bonuslåt på Japanutgåvan) som är en mellotronorgie utan dess like och samtidigt en värdig avslutning på en riktigt bra skiva.

tisdag 5 juni 2012

Inspirationen till Child In Time

Deep Purples "Child In Time" från albumet "Deep Purple In Rock" från 1970 har de flesta nog hört men vad jag inte visste var att låtens karaktäristiska melodislinga är en plankning från gruppen It's A Bautiful Days låt "Bombay Calling" som kom året innan. Deep Purple erkänner lånet/stölden/inspirationen men det är lustigt hur sådan information försvinner ju längre tiden går.
Om ni inte tror mig kan ni själva lyssna och jämföra.

"Child In Time":


"Bombay Calling":