skip to main |
skip to sidebar
Dub-reggae är en undergenre till reggae där man, väldigt förenklat, sätter eko på de flesta instrumenten. Det finns självklart fler inslag som skapar stilen men jag beskriver den så för att förenkla. Linton Kwesi Johnson är i mina öron den främste utövaren av dub och bäst lyckades han på "Forces Of Victory" (1979). Linton, eller LKJ som han också kallas, har alltid haft en politisk medvetenhet och i sina låtar tar han ofta upp ämnen som rasism och orättvisor. Ett exempel på detta är "Sonny's Lettah (Anti Sus Poem)" där den engelska polisbrutaliteten avhandlas på ett otäckt och gripande sätt.
Soundet tillsammans med Lintons nästan mässande röst är en oslagbar kombination som tillsammans med åtta starka låtar gör "Forces Of Victory" till en riktig höjdare.
Jag kommer klart ihåg hur jag för över tjugo år sedan började min resa in i den progressiva rocken med Emerson, Lake & Palmers "Trilogy" (1972). Skivan börjar med låten "The Endless Enigma (part 1)" och redan vid det första pianoutbrottet i den var jag fast. Gruppen blandar Kieth Emersons och Carl Palmers intrikata klaviatur- och trumpartier med Greg Lakes skönsjungande stämma till ett hopkok som överväldigade mig då och överväldigar mig nu. Till och med bandets försök att skämta till det i "The Sheriff" lyckas. En klassiker.
Gösta Berlings Saga har i intervjuer sagt att de inte vill bli kallad progressiv rock. Troligen för att inte fastna i något fack och därför känna sig begränsade. Men lyssnar man på deras musik så är det mycket svårt att titulera den som något annat än just progressiv rock. Lyssna på albumet "Detta Har Hänt" (2009) så förstår ni vad jag menar. Skivan är något av det bästa som jag lyssnat på på många år och jag kan inte värja mig mot den kantiga gitarren, det innovativa trumspelet och mellotronmattorna. Skivans absoluta höjdpunkt är "Sorterargatan 3" som i sanning är ett mästerverk.
Ibland är det verkligen svårt att förklara vad det är man gillar med en skiva. I vanliga fall brukar jag förespråka att det ska hända saker i musiken och på Tangerine Dreams album "Phaedra" (1974) så är väl inte "omväxlande" det första ord som dyker upp när man ska beskriva den. Fast med ambientmått mätt så är den just det och det är nog däri hemligheten ligger. Man dras in i en värld av elektroniska instrument som man aldrig förr upplevt som hela tiden nästan omärkligt byter skepnad. Det är bara små variationer så om man bara skummar genom skivan kommer den att låta snarlik men om man ger den en chans, gärna i hörlurar, så är den helt otrolig.
Inte förr, inte senare har The Soundtrack Of Lives låtit mer psykedelisk som på skivan med det behändiga namnet "Extended Revelation For The Psychic Weaklings Of Western Civilization" (1998). Man hör tydligt influenserna från sent sextiotal men bandet faller aldrig i fällan att låta som kopior utan bidrar med något eget med ett väldigt lyckat resultat. 16 melodispäckade låtar som inte tappar i kvalitet och där "Century Child" och "Jehovah Sunrise" står ut lite extra.
Regina Spektor måste ha haft ett överflöd av idéer när hon startade inspelningen av sitt femte album "Far" (2009). Varje låt, som i grunden är Spektor och hennes piano, är belamrade med infall och oväntade vändningar. Som om inte det vore nog så är alla låtar så starka att de kanske inte ens skulle behöva den extra kryddan, men kombinationen av experiment och topplåtar gör skivan till något utöver det vanliga. Jag behöver inte ens lyfta fram något speciellt spår, du kan välja vilken du vill och den är bra.
Inlägg
