onsdag 18 december 2013

100 genombra skivor: #99 Toto - The Seventh One


Den är tillrättalagd, på gränsen till överproducerad och smörig. Men när varenda låt på Totos "The Seventh One" (1988) har både refränger och verser översållade med hookar är det svårt att värja sig. Topplåtarna radar upp sig som ett pärlband där "Mushanga", "Pamela" och "Stop Loving You" står ut lite extra mycket. Den sistnämnda med ingen annan än Jon Anderson på bakgrundssång.

fredag 13 december 2013

100 genombra skivor: #98 Queen - A Night At The Opera


När olika tidningar har omröstningar om historiens bästa låt brukar allt som oftast Queens "Bohemian Rhapsody" hamna överst. Det är rätt intressant om man tänker på det då den inte är den mest lättillgängliga av musikalster. Personligen applåderar jag det valet och mitt hopp för mänskligheten, åtminstone musikaliskt, tänds igen.
Skivan som "Bohemian Rhapsody" ligger på heter "A Night At The Opera" (1975) och går i samma anda. Halvknäppa infall och trallvänliga låtar blandas hejvilt och tack vare gruppens skicklighet inom låtsnickeri och Freddie Mercurys makalösa sångröst så har vi en vinnare.

tisdag 3 december 2013

100 genombra skivor: #97 Steely Dan - Can't Buy A Thrill


Jag såg en dokumentär med Steely Dan för ett tag sedan där de berättade hur de spelade in en skiva (tror det var "Aja"). Donald Fagen och Walter Becker satt och häcklade olika studiomusiker de använt sig av och gav minst sagt ett drygt intryck. Detta har hängt med mig ett bra tag och jag har tack vare detta ogillat bandet utan att egentligen lyssnat på musiken. Till slut bet jag i det sura äpplet som visade sig vara utsökt sött. "Can't Buy A Thrill" (1972) innehåller en stor dos musikalitet som kombinerat med överlag bra låtar, där jag speciellt fastnat för "Reelin' In The Years", "Dirty Work" och "Do It Again", blir en soft jazzrocksklassiker.

torsdag 28 november 2013

100 genombra skivor: #96 Landberk - Riktigt Äkta


Landberk är en av de tre svenska grupper som återupplivade den progressiva rocken i början på nittiotalet. Landberk skiljer sig lite då de är märkbart lugnare än de andra två, Änglagård och Anekdoten, vilket bevisas på bandets debutskiva "Riktigt Äkta" (1992). Låtarna pendlar mellan halvflummiga partier där gitarristen Reine Fiske experimenterar för att mynna ut i mellotronfläskiga partier, bäst utfört i "Undrar Om Ni Ser" som för mig är gruppens höjdpunkt.

torsdag 21 november 2013

100 genombra skivor: #95 ISIS - In The Absence Of Truth


Följande säger Wikipedia om post-metal: "Ljudbilden karaktäriseras, liksom inom post-rocken, av repetition och uppbyggnad istället för traditionella strukturer. Långa passager av distade, tunga gitarrer varieras med lugna och atmosfäriska partier. Musikens karaktär är ofta mörk och tung, med gitarr och bas nedstämda till B eller lägre. Låtarna går oftare i ett långsammare tempo än traditionell metal och är ofta markant längre...". Och ska man beskriva ISIS musik skulle jag inte kunnat gjort det bättre själv. För att riktigt uppskatta "In The Absence Of Truth" (2006) så måste jag vara i en mer mottaglig sinnesstämning, det gäller i och för sig med de flesta musikgenrer men vissa är mer lättsmälta än andra. Musiken maler på i låtarna på ett förvånansvärt omväxlande sätt och här och var hittas growl- och sångpartier, om än rejält nedmixade. En utmanande och utomordentlig skiva.

tisdag 19 november 2013

100 genombra skivor: #94 Trettioåriga Kriget - Krigssång


På samma sätt som Kaipa rör sig Trettioåriga Kriget i gränslandet mellan prog och progg. Musikaliskt är det tveklöst progressiv rock men textmässigt lutar det åt det mer politiska. Detta är i och för sig mest baserad på låten "Krigssång" vars text påminner om Hoola Bandoola Bands "Keops Pyramid". Inte så sällan är texterna rätt svårtydda. Hur som helst, låten "Krigssång" ligger på skivan som också heter "Krigssång" (1976) och är, enligt mig, gruppens bästa. Skickligt spelad prog tillsammans med Robert Zimas sång som ibland brister ut i falsettskrik är det som utmärker albumet.

måndag 18 november 2013

100 genombra skivor: #93 Steven Wilson - Insurgentes


Stackars Steven Wilson. Helt uppenbart så får han inte tillräckligt mycket att säga till om i sina andra grupper (Porcupine Tree, No-Man, Bass Communion, Blackfield, I.E.M., Storm Corrosion) så han såg ingen annan utväg än att släppa en skiva under eget namn. Och tur är väl det för "Insurgentes" (2008) är en riktig pärla där Wilsons vilda experiment blandas med vackra melodiska partier till ett gediget stycke musik som tilltalar mig. Musikaliskt ligger nog albumet närmast Porcupine Tree skulle jag vilja säga.

måndag 4 november 2013

100 genombra skivor: #92 Thin Lizzy - Jailbreak


På åttiotalet var man antingen hårdrockare eller synthare. Svart eller vitt. Som hårdrockare, vilket jag ansåg mig vara, lyssnade du på ett antal artister: Iron Maiden, Kiss, W.A.S.P., Accept, Gary Moore, Ozzy Osbourne och Thin Lizzy. När man nu långt efteråt lyssnar på Thin Lizzy så kan man undra vem som bestämde att bandet skulle hamna i hårdrocksfacket? På "Jailbreak" (1976) är det inte mycket av den varan kan jag säga. Det är gitarrdriven rock där frontfiguren Phil Lynotts röst ligger som en mjuk matta i låtarna dryper av kvalitet. Några mer kända, "Jailbreak" och "The Boys Are Back In Town", men alla är av yppersta klass.

måndag 21 oktober 2013

100 genombra skivor: #91 T. Rex - Electric Warrior


På papperet borde jag inte gilla den här skivan för fem öre: boogie, glamrock, tonårsidol. Men när musiken väl kommer till örat så kan jag inte värja mig. T. Rex frontman Marc Bolan har skapat något speciellt på "Electric Warrior" (1971). Låtarna, med dess sjuttiotalsproduktion och simpla uppbyggnad, letar sig in och tilltalar mig. Kanske är det det psykedeliska folk-rock-arvet som skiner igenom? Kanske är det Bolans röst? Kanske är det de trallvänliga refrängerna? Jag lägger ner spekulerandet och inser att plattan gjort sig förtjänt av att hamna på listan.

måndag 14 oktober 2013

Yes - Going For The One sessions

Det här är guld. Tre timmar filmat material från när Yes spelade in en av historiens bästa skivor, "Going For The One", i Montreux 1976. Oerhört kul att titta in bakom kulisserna för att se hur det går till när magi skapas. Vi bjuds på jam mellan olika gruppmedlemmar, inspelningstillfällen och allmänt fjantande.


Del 1:



Del 2:



Del 3:

onsdag 9 oktober 2013

100 genombra skivor: #90 Keith Jarrett - The Mourning Of A Star


Tänk dig den mest galna jazzlåt du kan komma på och därefter tänker du på en lättlyssnad loungejazzlåt. Därefter fyller du ut med den experimentlusta som var vanlig på skivor från början av sjuttiotalet och resultatet blir Keith Jarretts "The Mourning Of A Star" (1971). Öppningslåten "Follow The Crooked Path" fick mig att häpna då det bara öser ut toner i ett ordnat kaos. Resten av skivan är mer sansad och stämmer in på beskrivningen ovan och drivs framåt av Jarretts pianospel.
Albumet är en utmaning men när man väl tagit den till sig visar det sig att den är av yppersta kvalitet.

tisdag 8 oktober 2013

100 genombra skivor: #89 Veronica Maggio - Handen I Fickan Fast Jag Bryr Mig


I alla tider som det gjorts musik har det lånats och inspirerats. Så också på Veronica Maggios "Handen I Fickan Fast Jag Bryr Mig" (2013). Tricket är att låna snyggt och sätta sin egen prägel på musiken. Maggio har gjort det och inkorporerat både Kent och Nationalteatern i sina riktigt välgjorda låtar. Det skadar inte att hon är en fullfjädrad sångerska med en egen stil. Favoritlåtar: "Sergels Torg", "I Min Bil" och duetten med Håkan Hellström "Hela Huset".

måndag 30 september 2013

100 genombra skivor: #88 Anna Ternheim - Somebody Outside


I gränslandet mellan pop och singer/songwriter rör sig Anna Ternheim med den äran. Debutalbumet "Somebody Outside" (2004) innehåller tio låtar av absolut toppklass där jag tycker mig skönja lite inspiration från Nick Drake. Stämningen på plattan är rätt dyster och mörk men ljuset skiner genom i refrängerna och passar perfekt med Annas djupa rena röst.

måndag 23 september 2013

100 genombra skivor: #87 Ayreon - The Human Equation


Med ett enda ord kan man få Sveriges samlade musikkritikerkår att kräkas lite i munnen: rockopera. "The Human Equation" (2004) med Arjen Lucassens enmansgrupp Ayreon är just det. En mäkta ambitiös rockopera kryddad med element av progressiv rock och progressiv metal med hjälp av ett gäng gästartister där vi hittar både Mikael Åkerfeldt (Opeth) och James LaBrie (Dream Theater). Det är lätt att gå vilse i det pompösa när man skriver en rockopera och för att göra det ännu svårare för sig så är "The Human Equation" ett dubbelalbum med 20 låtar som klockar in på 1 timme och 42 minuter där en komplicerad historia om en man som hamnar i koma och tvingas konfrontera sina känslor. Otroligt nog så håller hela skivan från början till slut med en stor variation på låtarna.

tisdag 17 september 2013

100 genombra skivor: #86 Nightingale - White Darkness


Rush släppte två skivor på åttiotalet, "Power Windows" och "Hold Your Fire", där låtarna hade det gemensamt att de ofta började med ett gräsligt intro för att sedan blomma ut i helt underbara låtar där allt från arrangemang till refräng är i det närmaste perfekta. Jag vet inte om jag är ensam om denna åsikt men allt sedan jag först hörde skivorna har jag tyckt det. Historien upprepar sig på Nightingales "White Darkness" (2007): många av låtarna börjar med musiksnuttar som jag inte alls kan med för att visa sig att bli felfria sånger. Ser man då albumet som en helhet så har jag utan problem överseende med introkvaliteten och skivan kvalificerar sig in på min lista.
Nightingale är för övrigt ännu ett av Dan Swanös projekt som han styr med fast hand men på "White Darkness" är det storebror Dag som står för lejondelen av låtskrivandet och när man hör slutresultatet undrar man varför han inte fått skriva mer tidigare?

tisdag 3 september 2013

Melloboat 2013


Jag har ju alldeles glömt bort att nämna att jag ska på böljan den blå och spana in några justa band. Högst otippat så blev det en Melloboat även i år. De stora dragplåstren den här upplagan är Opeth och Änglagård, åtminstone om du frågar mig, men även en del andra intressanta akter kommer att uppträda: Morgan Ågren All Star Team (med bland annat Devin Townsend) och Trettioåriga Kriget plus en massa fler.
Jag ser väldigt mycket fram mot denna händelse som går av stapeln 6-9 september så om ni har tur så kanske det finns biljetter kvar. Kolla in Melloboats sida för mer information.

100 genombra skivor: #85 Coldplay - X&Y


Coldplays "X&Y" (2005) är ett gäng radiovänliga arenarocklåtar som lyckligtvis alla är riktigt bra och kröns av den mäktiga "Fix You" som efter en lugn början når klimax på ett publikfriande sätt. Detta kan tolkas som något negativt men så länge låtarna är bra kan man inte klaga. Musiken på albumet är skickligt ihopsnickrat med en måttfull dos av experimentlusta och det är vad som behövdes för att Coldplay vid tiden för släppet skulle segla upp och bli en av de största rockakterna, Hur det är nu vet jag faktiskt inte men "X&Y" rekommenderas för lyssning.

torsdag 29 augusti 2013

100 genombra skivor: #84 Van Der Graaf Generator - H To He, Who Am The Only One


Med risk för att låta som en hackig skiva kommer här ännu en progressiv rockplatta från musikens guldålder. Turen har kommit till Van Der Graaf Generator och deras "H To He, Who Am The Only One" (1970). Bandets frontperson Peter Hammill har skrivit ett gäng långa låtar som på ett förtjänstfullt sätt blandar melodiska element, dissonanser och taktbyten. Ännu en dimension till musiken ges tack vare Hammills snillrika texter.

onsdag 21 augusti 2013

100 genombra skivor: #83 Edge Of Sanity - Crimson


"Crimson" (1996) beskrivs bäst som att alla Edge Of Sanitys, och främst då frontmannen Dan Swanö, musikinfluenser, allt från dödsmetall till The Cure via en stor dos progressiv rock, nerhälld i en 40 minuter lång låt a la Mike Oldfields "Tubular Bells". Stora likheter finns med Opeths första två plattor och man kan nog ana att Mikael Åkerfeldt inspirerats av albumet. Inte så konstigt då Åkerfeldt hjälper till med sång och spelar lite gitarr på skivan. Som alla mastodontverk tar det ett tag innan man får grepp om låten/skivan men när den väl sätter sig förstår jag att uppskatta "Crimson" till fullo.

tisdag 13 augusti 2013

100 genombra skivor: #82 The Beatles - Magical Mystery Tour


The Beatles. Låt oss diskutera The Beatles. Jag är fullt medveten om deras roll inom musikhistorien och hur de utvidgade sättet att göra musik på för all framtid, men personligen har jag aldrig fastnat för dem. Visst tycker jag att exempelvis "Yesterday" är ett riktigt guldkorn men på varje skiva återfinns en handfull låtar som drar ner slutbetyget så pass att jag inte ids lägga ner energi för att sätta mig in i musiken. Ändå återfinns en skiva med bandet på min lista och för att komplicera det ytterligare så är det en hybrid av samlingsskiva och filmmusik. Men "Magical Mystery Tour" (1967) är upptagen som studioskiva i bandets diskografi och kvalar därmed in på in uppräkning. Och tur är väl det för det är toppklass på låtarna från början till slut på en skiva som pendlar mellan utflippat och excellent poplåtssnickeri.

torsdag 27 juni 2013

100 genombra skivor: #81 Air - The Virgin Suicides


Av någon anledning höjer man på ögonbrynet och blir aningen skeptisk när man hör att en skiva är filmmusik. Egentligen finns det ingen anledning till detta och ett lysande exempel är Airs "The Virgin Suicides" (2000) som är just musik till Sofia Coppolas film med samma namn.
Airs musik låter som en modern, mer elektronisk variant, av Pink Floyd med en härlig ljudbild som jag inte kan få nog av. "The Virgin Suicides" är en blandning av lysande poplåtar, exempelvis "Playground Love", och ljudmattor mer anpassade till filmen, som "Dark Messages", och tillsammans bildar de en utomordentlig helhet.
Filmen är okej men långt från lika bra som Sofia Coppolas efterföljande film: mästerverket "Lost In Translation".

onsdag 19 juni 2013

100 genombra skivor: #80 Steve Hackett - Voyage Of The Acolyte


Genesis gitarrist Steve Hackett bestämde sig att pröva sina vingar och till sin hjälp tog han bland annat sina bandmedlemmar Phil Collins och Mike Rutherford. Resultatet blev den genesisdoftande "Voyage Of The Acolyte" (1975). Det verkar dock som att Steve hade ett överflöd av idéer för varje låt svämmar över av infall och gitarrslingor. Turligt nog smaksamt orkestrerat så slutprodukten innehåller många guldkorn vilket gör att den platsar på min lista.

måndag 17 juni 2013

100 genombra skivor: #79 The Smashing Pumpkins - Oceania


Helt oväntat, åratal från deras storhetstid i mitten på nittiotalet så släpper The Smashing Pumpkins plattan "Oceania" (2011) som visar sig vara en riktig pärla. Låt efter låt håller riktigt hög kvalitet och hux flux är skivan slut och jag vill genast spela den igen. Musiken är otvivelaktigt The Smashing Pumpkins men gruppens ledare och ende kvarvarande orginalmedlem Billy Corgan har låtit musiken utvecklas, dels till ett modernare sound samtidigt som han blandar in lite sjuttiotalskrydda med bland annat minimoog. Troligtvis har du, liksom jag, missat den här skivan. Åtgärda det genom att lyssna på den.

måndag 10 juni 2013

100 genombra skivor: #78 Foo Fighters - The Colour And The Shape


Dave Grohl, Foo Fighters frontman, har lyckats med vad få andra gjort. Efter det att Nirvana, av kända orsaker, slutade spela så lämnade Grohl trumsetet och tog sig an gitarr och sång och lyckas få en lång karriär. Detta hade inte lyckats om inte det hade funnits bra låtar och dessa finns det många av på "The Colour And The Shape" (1997). I grunden är det ösiga och lugna rocklåtar skruvade till något som fångar min och många andras nyfikenhet. Min favorit är "Everlong".

onsdag 5 juni 2013

Intressant spellista på Rara.com


Du kanske inte har hört talas om Rara.com men kort sammanfattat är det en webbaserad musikstreamingtjänst där faktiskt Pink Floyds alla album återfinns. Just det, en till oerhörd fördel, nämligen en publik spellista signerad undertecknad. Jag blev tillfrågad om jag kunde snickra ihop en lista vilket jag gjorde. Resultatet blev en genreöverskridande historia som hittas här.

tisdag 21 maj 2013

100 genombra skivor: #77 First Aid Kit - The Lion's Roar



Det första som slår en när man lyssnar på First Aid Kit är systrarna Klara och Johanna Söderbergs röster. Deras stämsång är minst sagt imponerande både vad det gäller samklangen och pondusen och är som klippt och skuren för den popinfluerade americana som bandet spelar. ”The Lion’s Roar” (2012) är gruppens andra fullängdare och frågan är nu om dessa hyllade röster kan blomma ut i låtar som de förtjänar?

En bra skiva måste, enligt mig, överraska och variera sig utan att spreta allt för mycket. En svår balansgång som av inte lyckas vid varje försök. På ”The Lion’s Roar” gör det dock det. Låtarna är bra i sig men nästan varenda en innehåller även vändningar som gör att de blir än mer intressanta. Detta märks väldigt väl i titelspåret och ”Emmylou” men hela skivan växer för varje lyssning. Addera till detta en stor dos musikalitet och de vokala kvaliteterna och man får en vinnare.

First Aid Kit har blivit hyllade av en enig kritikerkår. Med rätta får jag lägga till för jag kan inte annat än att hålla med då det är omöjligt att värja sig mot ”The Lion’s Roar”.

måndag 13 maj 2013

100 genombra skivor: #76 Tonbruket - Dig It To The End


Kombinera janjohanssonjazz, prog- och krautrock, fyra skickliga musiker med karriärer från andra grupper samt en hoper bra låtar och du har Tonbrukets "Dig It To The End" (2011). Bandets ledare torde vara basisten Dan Berglund då gruppen ibland kallas Dan Berglunds Tonbruket men den jazz han spelade med Esbjörn Svensson Trio är den influens som lyser genom minst även om den finns där. Men tidigare verk, influenser och musikstilar är egentligen ointressant då resultatet är så lysande.

måndag 6 maj 2013

100 genombra skivor: #75 Dimmu Borgir - In Sorte Diaboli


Dimmu Borgirs "In Sorte Diaboli" (2007) kan inte kallas äkta black metal, som bandet spelade i början av sin karriär. Den musik som återfinns på albumet är mer symfonisk black metal vilket i korthet innebär bättre ljud (läs: mer bas i mixningen), synthar, melodier och vanlig sång. Jag kan tycka att gammelsvartmetall har sin charm men för att det ska hålla en hel skiva krävs det mer variation för min smak. Detta finns på "In Sorte Diaboli". Skickligt komponerade låtar där ett furiöst tempo blandas upp med melodiska inslag gör detta till gruppens bästa skiva om du frågar mig.

torsdag 25 april 2013

100 genombra skivor: #74 W.A.S.P. - The Crimson Idol


Allt sedan jag hörde Blackie Lawless röst för första gången på låten "Animal (Fuck Lika A Beast)" för nästan trettio år sedan har jag haft en fäbless för W.A.S.P. Och även om skivorna sviktat en aning i kvalitet så har bandet inte blivit bortglömt. När grungen mer eller mindre raderade ut alla åttiotalsgrupper passade W.A.S.P. på , istället för att lägga instrumenten på hyllan, att släppa en genomarbetad konceptskiva som handlar om en påhittad rockstjärnas uppgång och fall. "The Crimson Idol" (1992) var först tänkt som Blackie Lawless soloskiva men efter diverse påtryckningar släpptes den under bandnamnet. Soloskivor tar ofta ett steg från huvudgruppens sound och så även här: mer experimenterande och längre låtar. Detta förenat med Lawless unika röst gör skivan till en som jag verkligen kan rekommendera.

måndag 22 april 2013

100 genombra skivor: #73 Peter Gabriel - Car


Ni känner till historien. Känd sångare och frontman (Peter Gabriel) lämnar en ännu kändare grupp (Genesis) för att pröva sina egna vingar och resultatet blir en lugnare skiva men med stora likheter med bandet han just lämnat. I överskriften skrev jag att albumet heter "Car" (1977) men det är egentligen felaktigt, de första fyra soloskivorna från Gabriel hette ingenting men för att kunna skilja dem åt kallas de vad som visas på omslagen. Musiken är, som jag skrev, lite mindre progressiv än vad han spelat in med Genesis men många av låtarna hade lika gärna kunnat platsa på en platta med dem. Ska man beskriva hur albumet låter med ett ord skulle jag välja vuxet. En intressant detalj som jag upptäckte nu när jag läste lite om skivan är att ingen mindre än Robert Fripp, mest känd från King Crimson, spelar gitarr. Det hade jag faktiskt ingen aning om. Ett helgjutet verk är det verkligen där min personliga favorit är "Humdrum".

måndag 15 april 2013

100 genombra skivor: #72 System OF A Down - Mezmerize


På sina andra skivor blandar System Of A Down riktiga topplåtar som "Chop Suey!" och "Spiders" med låtar som inte alls faller mig i smaken vilket gör dessa album en aning ojämna. På "Mezmerize" (2005) lyckas de dock få till det från början till slut. Bandets minst sagt galna låtideér i kombination med sångaren Serj Tankians mäktiga stämma gör detta till en riktigt bra skiva som når allra högst i "B.Y.O.B.".

fredag 12 april 2013

100 genombra skivor: #71 Fish - Vigil In A Wilderness Of Mirrors


Fish första soloskiva efter avhoppet från Marillion är ett steg ifrån den progressiva rocken som han spelade i gruppen. Förutom låten "Vigil" på "Vigil In a Wilderness Of Mirrors" (1990) är det mer ordinär rock med vissa inslag av engelsk folkmusik som erbjuds. Det gör inte det minsta för låtarna är verkligen av toppklass och Fish sedvanligt mästerliga texter höjer skivan till ännu högre höjder.

tisdag 9 april 2013

100 genombra skivor: #70 Bob Hund - Omslag: Martin Kann


Jag har svårt att sätta fingret på vad jag gillar med Bob Hund, men troligtvis är det kombinationen av experimentlusta och deras känsla för melodier. Något unikt har de i alla fall lyckats skapa. "Omslag: Martin Kann" (1996) innehåller några av gruppens bästa låtar och är den mest gedigna plattan. Sångaren Thomas Öbergs texter, som ibland balanserar på gränsen till det komiska, når oöverträffade höjder exempelvis i "Düsseldorf": "Flygplan lämnar Seattle, landar nu i Düsseldorf".
Bra skiva från ett bra band.

fredag 5 april 2013

100 genombra skivor: #69 Bo Hansson - Sagan Om Ringen


Från att ha spelat jazzrock med Janne "Loffe" Carlsson i Hansson & Carlsson så bytte Bo Hansson riktning till en mer atmosfärisk psykedelisk rock på skivan "Sagan Om Ringen" (1970). Hansson tyckte helt enkelt att J.R.R. Tolkiens bok behövde ett soundtrack så han satte sig och spelade in ett sådant. Med lysande resultat kan man inflika. Plattan är ett typexempel på ett verk som ska höras från början till slut, så det är bara att luta sig tillbaka och hänföras av Bo Hanssons unika orgelspel.

tisdag 12 mars 2013

100 genombra skivor: #68 Morte Macabre - Symphonic Holocaust



Någon gång för mer än femton år sedan bestämde sig Stefan Dimle och Reine Fiske från Landberk och Niclas Berg (numera Barker) och Peter Nordins från Anekdoten att spela in sina favoritskräckfilmslåtar och progrocka till dem lite. Inte för att det behövdes så mycket för dessa gamla låtar, hämtade från filmer som "Rosemary's Baby" och "Cannibal Holocaust", har rätt mycket gemensamt med både Anekdoten och Landberk i original. I alla fall så blev resultatet skivan "Symphonic Holocaust" (1998) som är en riktigt trevlig lyssning även om jag måste erkänna att jag inte lyssnat så mycket på den på senare år. Därför är det extra roligt att återupptäcka låtar som "Apoteosi Del Mistero" och framförallt skivans absoluta höjdpunkt, det egenkomponerade titelspåret som är en nästan arton minuter lång progexplosion.
Riktigt bra och annorlunda.

fredag 8 mars 2013

100 genombra skivor: #67 Rick Wakeman - The Six Wives Of Henry VIII


Musikkritiker brukar generellt ha en sval inställning till progressiv rock. De brukar bland annat klanka ner på konceptalbum, ekvilibrism och spektakulära shower. Låt mig då presentera klaviaturisten från Yes, Rick Wakeman, och hans album "The Six Wives Of Henry VIII" (1973) där låtarna heter som den engelske kungen Henrik VIII:s fruar som han betade av för att få en manlig arvinge. Wakeman, som när han uppträdde gillar att ha en glittrig slängkappa, släppte skivan medan han fortfarande var medlem i Yes och vissa av gruppens medlemmar spelar även med i några av låtarna. Detta gör att musiken här och var påminner rätt mycket om Yes, fast mer klaviaturbaserat. Risken, som alltid, är att det blir enahanda men detta avvärjs dels genom att det är mycket bra låtar och dels genom att Rick fläskar på med alla möjliga instrument: det spelas piano, mellotron, kyrkorgel, harpsichord och minimoog. Den sistnämnda är omöjlig att inte luftspela i "Jane Seymour".

fredag 1 mars 2013

100 genombra skivor: #66 The Prodigy - Music For The Jilted Generation


Dansmusikkännare kanske inte håller med mig om att The Prodigys "Music For The Jilted Generation" (1994) är något att hänga i julgranen. För mig så är det dock en utomordentlig mix av medryckande refränger, minimalism, Roland TB-303 och diverse andra syntar som var heta för nästan 20 år sedan. Skivan är också intressant som ett tidsdokument inom den elektroniska musiken som sträcker sig från pionjärerna Kraftwerk och Tangerine Dream till dagens dansmusik, vilka de månde vara. "No Good (Start The Dance)" är nog för övrigt troligen den bästa danslåt som jag svängt mina lurviga till.

onsdag 27 februari 2013

100 genombra skivor: #65 Red Hot Chili Peppers - Californication


Red Hot Chili Peppers sångare Anthony Kiedis har, enligt sin biografi "Scar Tissue", haft stora problem med droger under princip hela sitt liv. Han lyckades dock nyktra till inför inspelningen av "Californication" (1999) samt att gamla gitarristen John Frusciante återvände till bandet och kanske var det dessa två händelser som resulterade i detta kanonalbum? Jag gissar mest på att Frusciantes återkomst som är den störst bidragande orsaken. Jag gillar hans gitarrspel väldigt mycket och tycker att det färgar de redan bra låtarna så att de lyfts till ännu högre höjder.

måndag 25 februari 2013

100 genombra skivor: #64 Wishbone Ash - Argus


Som pionjärer av den dubbla leadgitarristuppsättningen så är det inte så konstigt att man hittar ett och annat gitarrsolo på Wishbone Ash "Argus" (1972). Risken med med gitarrsolon i varje låt är att lyssnaren till slut tröttnar. Det gäller att det görs med finess och det fixar Wishbone Ash galant. Gitarrpartierna är alldeles lagom långa och när det finns en risk att de drar ut på tiden så byter låten karaktär. Lägg till att bas- och trumkompet är särdeles engagerande och vi har en toppskiva där låtarna "Warrior", "Leaf And Stream" och "Time Was" står ut lite extra.

onsdag 20 februari 2013

100 genombra skivor: #63 Kansas - Leftoverture


Helt klart så har amerikanska Kansas inspirerats av engelska grupper som Yes, Genesis och Emerson, Lake & Palmer när de gjort sin musik. Detta hade kunnat vara ett problem men i mixen av förebilder har de även satt sin egen prägel på musiken och resultatet blir en lättsmält progressiv rock och bäst lyckas de på "Leftoverture" (1976). Det mest kända stycket från plattan är utan tvekan "Carry On Wayward Son" men turligt nog håller samtliga låtar samma höga klass som den vilket gör skivan till en vinnare.

onsdag 13 februari 2013

100 genombra skivor: #62 The Moody Blues - To Our Children's Children's Children


Jag gissar att ett och annat sinnesvidgande piller förtärdes under inspelningen av The Moody Blues "To Our Children's Children's Children" (1969). Antagandet baseras på att jag tycker att all psykedelisk musik låter droginfluerad, men det är väl lite av genrens natur? Nu är det inte bara psykedelisk rock som hittas på skivan utan även lite progressiv dito och här och var finns även fina poprefränger. Den mixen plus det faktum att bandet fläskar på med mellotron i nästan varje låt gör det svårt att värja sig. Intressant är också att låtarna var för sig inte står ut speciellt mycket utan det är helheten som på något sätt skapar denna pärla.

torsdag 7 februari 2013

100 genombra skivor: #61 Porcupine Tree - Deadwing


"Deadwing" (2005) är den första skivan jag hörde med Porcupine Tree och visste vid tillfället inget om dem så jag trodde att det var ett kristet rockband. Detta baserat på låttitlarna "Lazarus" och "Halo". Rätt snabbt stod det dock klart att det var något helt annat: en modern progressiv rock-platta som faktiskt tillför något nytt och inte enbart sneglar på historien. Bakom rodret står mångsysslaren Steven Wilson som på den här skivan tar hjälp av sin kompis Mikael Åkerfeldt (från Opeth) för diverse sång- och gitarrpartier. Den absoluta höjdpunkten, inte bara på skivan utan av allt gruppen skapat, är den underbara "Arriving Somewhere But Not Here".

tisdag 5 februari 2013

100 genombra skivor: #60 Muse - Absolution


På "Absolution" (2003) lyckades Muse komma tillräckligt långt ifrån den Radiohead-inspirerade musik som ibland skinit igenom på deras första skiva "Origin Of Symmetry" men ännu inte nått fram till den arenapop som de spelar idag. Resultatet blir en alldeles utomordentlig platta där trion blandar distade gitarrer, elektroniska element och melodier på ett förtjänstfullt sätt. Bästa spår på skivan: "Stockholm Syndrome".

onsdag 30 januari 2013

100 genombra skivor: #59 Jan Johansson - Jazz På Svenska


Monica Törnell, Sahlene, Wolverine och Galleon får ursäkta, men den mest talangfulla och nyskapande söderhamnsartist som man kan hitta är utan tvekan Jan Johansson. Under sin alltför korta karriär lyckades han skapa något helt eget, dels inom den traditionella jazzen men mest genom hans fusion mellan svensk folkmusik och jazz. På skivan "Jazz På Svenska" (1964) hör man tydligt hur lyckat detta giftermål är. "Visa Från Utanmyra" har blivit en svensk klassiker och jag kan inte komma på en enda platta som lyckas fånga det svenska vemodet så bra som "Jazz På Svenska".

tisdag 22 januari 2013

100 genombra skivor: #58 Dire Straits - Making Movies


Med tanke på att Dire Straits är en av de mest säljande artisterna någonsin så kanske jag inte behöver gå in på djupet och förklara Mark Knopflers gitarrspel mer än att han lyckats skapa ett unikt sound med sitt fingerplockande på elgitarren. Att han utöver detta har en fallenhet att skriva episka rocklåtar gör inte saken sämre. På "Making Movies" (1980) kombinerar han dessa två och på den utmärkta plattan glänser låtarna "Tunnel Of Love" och "Romeo And Juliet" extra mycket. 

måndag 14 januari 2013

100 genombra skivor: #57 Simon And Garfunkel - Bridge Over Troubled Waters


Mycket kan sägas, och har sagts, om Simon And Garfunkels svanesång "Bridge Over Troubled Waters" (1970), men man kan enas att de slutade med flaggan i topp. Paul Simons genialitet som låtskrivare kombinerat med Art Garfunkels fantastiska röst kan inte annat än bli en tidlös skiva med tidlösa klassiker som titellåten, "The Boxer", "The Only Living Boy In New York" och "El Condor Pasa (If I Could)".

tisdag 8 januari 2013

100 genombra skivor: #56 Tool - Lateralus


Hur ska man egentligen beskriva Tools "Lateralus" (2001)? Bandet har verkligen sin egen stil för man behöver inte många sekunders musik innan man känner igen dem. Plattan är med sina 79 minuter ett mastigt verk att ta in men om man har tiden att lyssna på den från början till slut så får musikälskaren sitt lystmäte. Udda rytmer, distade gitarrer och sångaren Maynard James Keenans speciella sång skapar en unik helhet. Jag tror att tidningen Rolling Stones kom rätt nära när de beskrev skivan på följande sätt:
Drums, bass and guitars move in jarring cycles of hyperhowl and near-silent death march ... The prolonged running times of most of Lateralus' thirteen tracks are misleading; the entire album rolls and stomps with suitelike purpose.

måndag 7 januari 2013

Opeth på Södra Teatern 121204

Kom just på att jag varit på konsert som jag inte rapporterat om här på bloggen. Däremot har ni som bor i Söderhamn kunnat läsa vad jag tyckte om Opeth på Södra Teatern förra månaden. Detta i gratismagasinet Ambassadören. Här är texten.

----------


Södra Teatern i Stockholm byggdes i mitten av artonhundratalet och där har många av våra största skådespelare spelat genom åren. Inredningen är gammeldags med keruber hängande i taket och man känner teaterhistoriens vingslag när man går in genom dörrarna. Så vad har då gruppen Opeth, som gjort sig kända för avgrundsdjupt growl och udda taktbyten, där att göra? Faktum är att bandet på senare tid lagt mindre energi på den hårda metal som varit deras signum och lugnat ner sig avsevärt. Så mycket att de provar på att framföra sina lugna låtar, för sådana finns det också, på en delvis akustisk konsert.

Konserten inleds med titelspåret från senaste skivan ”Heritage”. Låten är mer eller mindre en hyllning till söderhamnssonen Jan Johansson. Därefter blandas det och ges från denna skiva och tidigare produktioner. Bland annat spelas en omgjord version av den normalt blytunga ”Demon Of The Fall” som nog fick några att höja på ögonbrynen. Två stycken covers letade sig också in i spellistan. Hansson de Wolfe UnitedsVar Kommer Barnen In” och Black SabbathsSolitude”. De som sett Opeth tidigare vet också att halva upplevelsen är sångaren och frontmannen Mikael Åkerfeldts mellansnack. Vi blir inte besvikna på den punkten den här kvällen. Kanske gjorde omgivningen och de lugna låtarna att han blev extra avslappnad för han skämtade och berättade långa anekdoter mellan låtarna. Kvällen avslutades utan extranummer vilket inte tillhör vanligheterna och vi i publiken visste inte om vi skulle fortsätta applådera eller gå hem.

Jag har sett Opeth ett antal gånger förut och även fast de är skickliga musiker och jag gillar musiken så kan det bli för mycket av det goda om man ser en grupp med alltför täta intervaller. Jag hade därför tänkt hoppa över den här turnén men när detta akustiska upplägg presenterades var jag tvungen att ge det en chans. Ett av problemen som jag såg var att mycket av gruppens musik handlar om dynamiken mellan det extremt hårda och det lugna. Hur fungerar det om man plockar bort den ena faktorn? Mycket bra faktiskt. Vissa av låtarna hamnade i ny dager när de spelades med akustisk gitarr och Mikael Åkerfeldts röst kom mer till sin rätt utan en vägg av distorsion och dubbla baskaggar. Med detta sagt så ser jag konserten mer som ett lyckat experiment och tycker nog att bandet framledes ändå ska hålla sig till sin vanliga mix av hårt och mjukt.


tisdag 1 januari 2013

100 genombra skivor: #55 Dan Swanö - Moontower


Dan Swanö har varit inblandad i en uppsjö av musikaliska projekt, de allra flesta med honom själv som hjärnan bakom. De mest kända är nog insomnade Edge Of Sanity och nuvarande Nightingale samt att han producerade de första Opeth-skivorna. "Moontower" (1998) är som en smältdegel av dessa projekt, hård dödsmetal blandas flitigt med moogmelodier där Dan spelar alla instrument själv. Swanö själv har beskrivit att det låtar som om Rush spelade dödsmetall på sjuttiotalet. Jag förstår vad han menar och håller med till en viss del men Rush är inte den grupp som jag först kommer att tänka på (förutom i låten "Encounterparts"). 
Högklassig skiva är det hursomhelst.