onsdag 30 januari 2013

100 genombra skivor: #59 Jan Johansson - Jazz På Svenska


Monica Törnell, Sahlene, Wolverine och Galleon får ursäkta, men den mest talangfulla och nyskapande söderhamnsartist som man kan hitta är utan tvekan Jan Johansson. Under sin alltför korta karriär lyckades han skapa något helt eget, dels inom den traditionella jazzen men mest genom hans fusion mellan svensk folkmusik och jazz. På skivan "Jazz På Svenska" (1964) hör man tydligt hur lyckat detta giftermål är. "Visa Från Utanmyra" har blivit en svensk klassiker och jag kan inte komma på en enda platta som lyckas fånga det svenska vemodet så bra som "Jazz På Svenska".

tisdag 22 januari 2013

100 genombra skivor: #58 Dire Straits - Making Movies


Med tanke på att Dire Straits är en av de mest säljande artisterna någonsin så kanske jag inte behöver gå in på djupet och förklara Mark Knopflers gitarrspel mer än att han lyckats skapa ett unikt sound med sitt fingerplockande på elgitarren. Att han utöver detta har en fallenhet att skriva episka rocklåtar gör inte saken sämre. På "Making Movies" (1980) kombinerar han dessa två och på den utmärkta plattan glänser låtarna "Tunnel Of Love" och "Romeo And Juliet" extra mycket. 

måndag 14 januari 2013

100 genombra skivor: #57 Simon And Garfunkel - Bridge Over Troubled Waters


Mycket kan sägas, och har sagts, om Simon And Garfunkels svanesång "Bridge Over Troubled Waters" (1970), men man kan enas att de slutade med flaggan i topp. Paul Simons genialitet som låtskrivare kombinerat med Art Garfunkels fantastiska röst kan inte annat än bli en tidlös skiva med tidlösa klassiker som titellåten, "The Boxer", "The Only Living Boy In New York" och "El Condor Pasa (If I Could)".

tisdag 8 januari 2013

100 genombra skivor: #56 Tool - Lateralus


Hur ska man egentligen beskriva Tools "Lateralus" (2001)? Bandet har verkligen sin egen stil för man behöver inte många sekunders musik innan man känner igen dem. Plattan är med sina 79 minuter ett mastigt verk att ta in men om man har tiden att lyssna på den från början till slut så får musikälskaren sitt lystmäte. Udda rytmer, distade gitarrer och sångaren Maynard James Keenans speciella sång skapar en unik helhet. Jag tror att tidningen Rolling Stones kom rätt nära när de beskrev skivan på följande sätt:
Drums, bass and guitars move in jarring cycles of hyperhowl and near-silent death march ... The prolonged running times of most of Lateralus' thirteen tracks are misleading; the entire album rolls and stomps with suitelike purpose.

måndag 7 januari 2013

Opeth på Södra Teatern 121204

Kom just på att jag varit på konsert som jag inte rapporterat om här på bloggen. Däremot har ni som bor i Söderhamn kunnat läsa vad jag tyckte om Opeth på Södra Teatern förra månaden. Detta i gratismagasinet Ambassadören. Här är texten.

----------


Södra Teatern i Stockholm byggdes i mitten av artonhundratalet och där har många av våra största skådespelare spelat genom åren. Inredningen är gammeldags med keruber hängande i taket och man känner teaterhistoriens vingslag när man går in genom dörrarna. Så vad har då gruppen Opeth, som gjort sig kända för avgrundsdjupt growl och udda taktbyten, där att göra? Faktum är att bandet på senare tid lagt mindre energi på den hårda metal som varit deras signum och lugnat ner sig avsevärt. Så mycket att de provar på att framföra sina lugna låtar, för sådana finns det också, på en delvis akustisk konsert.

Konserten inleds med titelspåret från senaste skivan ”Heritage”. Låten är mer eller mindre en hyllning till söderhamnssonen Jan Johansson. Därefter blandas det och ges från denna skiva och tidigare produktioner. Bland annat spelas en omgjord version av den normalt blytunga ”Demon Of The Fall” som nog fick några att höja på ögonbrynen. Två stycken covers letade sig också in i spellistan. Hansson de Wolfe UnitedsVar Kommer Barnen In” och Black SabbathsSolitude”. De som sett Opeth tidigare vet också att halva upplevelsen är sångaren och frontmannen Mikael Åkerfeldts mellansnack. Vi blir inte besvikna på den punkten den här kvällen. Kanske gjorde omgivningen och de lugna låtarna att han blev extra avslappnad för han skämtade och berättade långa anekdoter mellan låtarna. Kvällen avslutades utan extranummer vilket inte tillhör vanligheterna och vi i publiken visste inte om vi skulle fortsätta applådera eller gå hem.

Jag har sett Opeth ett antal gånger förut och även fast de är skickliga musiker och jag gillar musiken så kan det bli för mycket av det goda om man ser en grupp med alltför täta intervaller. Jag hade därför tänkt hoppa över den här turnén men när detta akustiska upplägg presenterades var jag tvungen att ge det en chans. Ett av problemen som jag såg var att mycket av gruppens musik handlar om dynamiken mellan det extremt hårda och det lugna. Hur fungerar det om man plockar bort den ena faktorn? Mycket bra faktiskt. Vissa av låtarna hamnade i ny dager när de spelades med akustisk gitarr och Mikael Åkerfeldts röst kom mer till sin rätt utan en vägg av distorsion och dubbla baskaggar. Med detta sagt så ser jag konserten mer som ett lyckat experiment och tycker nog att bandet framledes ändå ska hålla sig till sin vanliga mix av hårt och mjukt.


tisdag 1 januari 2013

100 genombra skivor: #55 Dan Swanö - Moontower


Dan Swanö har varit inblandad i en uppsjö av musikaliska projekt, de allra flesta med honom själv som hjärnan bakom. De mest kända är nog insomnade Edge Of Sanity och nuvarande Nightingale samt att han producerade de första Opeth-skivorna. "Moontower" (1998) är som en smältdegel av dessa projekt, hård dödsmetal blandas flitigt med moogmelodier där Dan spelar alla instrument själv. Swanö själv har beskrivit att det låtar som om Rush spelade dödsmetall på sjuttiotalet. Jag förstår vad han menar och håller med till en viss del men Rush är inte den grupp som jag först kommer att tänka på (förutom i låten "Encounterparts"). 
Högklassig skiva är det hursomhelst.