skip to main |
skip to sidebar
Red Hot Chili Peppers sångare Anthony Kiedis har, enligt sin biografi "Scar Tissue", haft stora problem med droger under princip hela sitt liv. Han lyckades dock nyktra till inför inspelningen av "Californication" (1999) samt att gamla gitarristen John Frusciante återvände till bandet och kanske var det dessa två händelser som resulterade i detta kanonalbum? Jag gissar mest på att Frusciantes återkomst som är den störst bidragande orsaken. Jag gillar hans gitarrspel väldigt mycket och tycker att det färgar de redan bra låtarna så att de lyfts till ännu högre höjder.
Som pionjärer av den dubbla leadgitarristuppsättningen så är det inte så konstigt att man hittar ett och annat gitarrsolo på Wishbone Ash "Argus" (1972). Risken med med gitarrsolon i varje låt är att lyssnaren till slut tröttnar. Det gäller att det görs med finess och det fixar Wishbone Ash galant. Gitarrpartierna är alldeles lagom långa och när det finns en risk att de drar ut på tiden så byter låten karaktär. Lägg till att bas- och trumkompet är särdeles engagerande och vi har en toppskiva där låtarna "Warrior", "Leaf And Stream" och "Time Was" står ut lite extra.
Helt klart så har amerikanska Kansas inspirerats av engelska grupper som Yes, Genesis och Emerson, Lake & Palmer när de gjort sin musik. Detta hade kunnat vara ett problem men i mixen av förebilder har de även satt sin egen prägel på musiken och resultatet blir en lättsmält progressiv rock och bäst lyckas de på "Leftoverture" (1976). Det mest kända stycket från plattan är utan tvekan "Carry On Wayward Son" men turligt nog håller samtliga låtar samma höga klass som den vilket gör skivan till en vinnare.
Jag gissar att ett och annat sinnesvidgande piller förtärdes under inspelningen av The Moody Blues "To Our Children's Children's Children" (1969). Antagandet baseras på att jag tycker att all psykedelisk musik låter droginfluerad, men det är väl lite av genrens natur? Nu är det inte bara psykedelisk rock som hittas på skivan utan även lite progressiv dito och här och var finns även fina poprefränger. Den mixen plus det faktum att bandet fläskar på med mellotron i nästan varje låt gör det svårt att värja sig. Intressant är också att låtarna var för sig inte står ut speciellt mycket utan det är helheten som på något sätt skapar denna pärla.
"Deadwing" (2005) är den första skivan jag hörde med Porcupine Tree och visste vid tillfället inget om dem så jag trodde att det var ett kristet rockband. Detta baserat på låttitlarna "Lazarus" och "Halo". Rätt snabbt stod det dock klart att det var något helt annat: en modern progressiv rock-platta som faktiskt tillför något nytt och inte enbart sneglar på historien. Bakom rodret står mångsysslaren Steven Wilson som på den här skivan tar hjälp av sin kompis Mikael Åkerfeldt (från Opeth) för diverse sång- och gitarrpartier. Den absoluta höjdpunkten, inte bara på skivan utan av allt gruppen skapat, är den underbara "Arriving Somewhere But Not Here".
På "Absolution" (2003) lyckades Muse komma tillräckligt långt ifrån den Radiohead-inspirerade musik som ibland skinit igenom på deras första skiva "Origin Of Symmetry" men ännu inte nått fram till den arenapop som de spelar idag. Resultatet blir en alldeles utomordentlig platta där trion blandar distade gitarrer, elektroniska element och melodier på ett förtjänstfullt sätt. Bästa spår på skivan: "Stockholm Syndrome".
Inlägg
