tisdag 21 maj 2013

100 genombra skivor: #77 First Aid Kit - The Lion's Roar



Det första som slår en när man lyssnar på First Aid Kit är systrarna Klara och Johanna Söderbergs röster. Deras stämsång är minst sagt imponerande både vad det gäller samklangen och pondusen och är som klippt och skuren för den popinfluerade americana som bandet spelar. ”The Lion’s Roar” (2012) är gruppens andra fullängdare och frågan är nu om dessa hyllade röster kan blomma ut i låtar som de förtjänar?

En bra skiva måste, enligt mig, överraska och variera sig utan att spreta allt för mycket. En svår balansgång som av inte lyckas vid varje försök. På ”The Lion’s Roar” gör det dock det. Låtarna är bra i sig men nästan varenda en innehåller även vändningar som gör att de blir än mer intressanta. Detta märks väldigt väl i titelspåret och ”Emmylou” men hela skivan växer för varje lyssning. Addera till detta en stor dos musikalitet och de vokala kvaliteterna och man får en vinnare.

First Aid Kit har blivit hyllade av en enig kritikerkår. Med rätta får jag lägga till för jag kan inte annat än att hålla med då det är omöjligt att värja sig mot ”The Lion’s Roar”.

måndag 13 maj 2013

100 genombra skivor: #76 Tonbruket - Dig It To The End


Kombinera janjohanssonjazz, prog- och krautrock, fyra skickliga musiker med karriärer från andra grupper samt en hoper bra låtar och du har Tonbrukets "Dig It To The End" (2011). Bandets ledare torde vara basisten Dan Berglund då gruppen ibland kallas Dan Berglunds Tonbruket men den jazz han spelade med Esbjörn Svensson Trio är den influens som lyser genom minst även om den finns där. Men tidigare verk, influenser och musikstilar är egentligen ointressant då resultatet är så lysande.

måndag 6 maj 2013

100 genombra skivor: #75 Dimmu Borgir - In Sorte Diaboli


Dimmu Borgirs "In Sorte Diaboli" (2007) kan inte kallas äkta black metal, som bandet spelade i början av sin karriär. Den musik som återfinns på albumet är mer symfonisk black metal vilket i korthet innebär bättre ljud (läs: mer bas i mixningen), synthar, melodier och vanlig sång. Jag kan tycka att gammelsvartmetall har sin charm men för att det ska hålla en hel skiva krävs det mer variation för min smak. Detta finns på "In Sorte Diaboli". Skickligt komponerade låtar där ett furiöst tempo blandas upp med melodiska inslag gör detta till gruppens bästa skiva om du frågar mig.